ken. Redan derförut hade en ny estetis! afhandling ,Om det tragiska! föranled hans kallelse till docent, och samtidig hade han inträdt i redaktionen af, Svens! Litteratur-Tidskrift, bland hvars mest ni nitiske medarbetare han var, så läng hans krafter det tilläto. Under de sist: åren var han lemsökt ar ckonomiska olyckor och förluster, men dessa mötte hu! med ett aldrig sjunkande mod och såg dem blott en sporre till nya ansträngningar och arbeten. De första dagarne ar det ta år nedlade honom ett bröstlidande på den sjukbädd, från hvilken han aldrig skulle resa sig. Men äfven här visade ha: i det längsta ett gladt mod och ett förhoppningsfullt sinne, och när han slutligen fick veta den bittra sanningen om sm sjukdoms obotlighet, mottog henne den nyss så lefnadskraftige ynglingen med ett lugn och en resignation, som visade, atti hans andes blick här haft ett högre synmål än det förgängliga. Om Klockhofts vackra anlag för den lyriska poesien vittna de stycken, som i kalendrarne ,Isblomman och ,, Sånger och perättelser, begge samlingarna, äro undertecknade med signaturen ,K. Det iä förnämligast det unga hjertats gamla saga, som går igen i hans sång, hvilken. om den in icke kan sägas vara originel och storartad, dock har något synnerligt rent, hjertligt och sannt i sig. Ilan sjunger ej om annat än bead han känt och genomlefvat: sången blir derför ej synnerligt omfångsrik, men desto mer innerlig. Bland Klockhofts dikter vilja vi blott päminna om , Våren, Trasten, Gud vet, hvar han vankar, Middagsljus, , Små figurer och ,,Gåta. Att det i dem finnes en äkta lyrisk ton, derpå torde bästa beviset vara, att den utmärkte norske kompositören hjerulf satt musik till några al JA