Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1867, sida 1

åter strömmade regnet från himlen. Ilvart tiden egentligen tog vägen — då ångesten, sedan den en gång fattat menniskan, brukar uttänja timmarne — visste ingen af de vakande, och de blickade alla tre förvånade upp, då plötsligt, medan regnet åter saktade sig, i nattens tystnad den högt slående klockan nere i boningsrummet hördes och denna gång alls icke syntes vilja stanna i sitt arbete. Reinhold lyssnade förundrad: sedan slagen dernere förklingat, såg han på sitt eget ur och fann, att det var midnatt. Då reste han sig sakta och framträdde till ett af fönstren, hvars förhänge han sköt tillbaka. Bertha stod snart bredvid honom, och båda betraktade företeelserna derute på himlen och på jorden. Den förra var alldeles mörk och ännu alltjemnt visade sig ingen stjerna. Men regnet hade helt och hållet upphört och äfven stormen hade tystnat, liksom uttröttad af sitt oaflåtliga arbete. — Klockan är tolf, sade läkaren sakta till den unga slickan. Är ni ej trött och vill ni ej försöka att sofva litet då vi nu ej behöfva ert biträde? Bertha ville just svara, då en djup skugga uppdykade nere framför fönstret och straxt derpå manliga steg hördes på stenläggningen utanför huset. — Det är pappa, sade med liflighet Bertha, som med sina skarpa ögon genast igenkänt den sig närmande mörka gestalten. Han vill sjelf se efter hur det står till här. Ack, får jag ej släppa in honom ett ögonblick? Reinhold kastade en blick på den sjuka, som låg i oförändrad ställning och vid hvars sida nu Rebecka satt. — Jo, svarade han, låt honom komma upp, men bed honom gå mycket tyst i den knarrande trappan. Efter ett par minuter inträdde Bertha med sin far i rummet, och denne stannade vid dörren samt räckte hjertligt sin hand åt den honom till mötes gående läkaren. (Forts.)