Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1867, sida 1

Beslutet var alltså fattadt, och det blef med konseqvens utfördt. Men då såg den så länge tyste och orörlige läkaren den unga flickan stå vid sin sida; han kände tryckningen af hennes hand, som fortfarande låg på hans skuldra, och han trodde sig deri finna en fråga, som hennes mun ej mer vågade uttala. Han vände sig långsamt om, smålog ömt och hviskade: . — Goda Bertha, jag kan här ej göra annat än hvad jag hittills gjort. Min hjelp är således så godt som slutad. Men i stället börjar en annans, en bättres, en högres hjelp. Gud allena har hennes lif i sin allsmäktiga hand, och åt Honom vilja vi lugnt anförtro det. Men vi lära få ha tålamod något länge innan en förändring inträffar. Hvad mig angår, så går jag ej härifrån innan den synbart inträdt, jag stannar således qvar här i natt. — 0, jag också, jag också! utropade den goda, hjelpsamma flickan nästan allttör högt. — Godt, så sätt er på den här beqväma stolen bakom mig och haf tålamod. Men tala ej mera: vi måste undvika hvarje, äfven den obetydligaste störning. Bertha gled som en skugga genom rummet och tog plats i ländstolen, der det lilla bordet med den brinnande lampan stod och en bok låg, i hvilken hon sakta började bläddra. Rebecka satt vid nedra ändan af sängen och bevakade med kärleksfulla blickar än den sjuka, än den så varmt deltagande läkaren, och det skulle ha varit svårt att gissa hvad hennes gamla hufvud tänkte och hvilka känslor, som rörde sig i hennes skrumpna hjerta. Endast då och då lemnade hon ohörbart sin plats, för att räcka de på is liggande omslagen åt läkaren, som med egen hand utbytte dem mot de på pannan varmblifna. För öfrigt satt han orörlig på sin plats, endast sakta kännande än på den sjukas puls, än på hennes panna eller tinningar, och hon låg lugn så länge hans fingrar vidrörde hennes hand eller panna, men så snart han flyttade dem derifrån, suckade hon smärtsamt och klagande, och sakta frammumlade, osammanhängande ord trängde sig öfver hennes nn krampaktigt slutna läppar. Så förgick åter timma efter timma, och endast några få ord eller vinkar utbyttes tid efter annan mellan de trenne personerna. Ute hade det för längesedan blifvit mörk natt och