Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1867, sida 2

liksom ville han ej gerna tillstå detsamma för sig sjelf. Men om ni vill veta det: vetenskapen kallar denna sjukdom , tyfoidseber, och en sådan är den mest förrädiska, den mest illistiga fiende, som en läkare har att bekämpa. — Kan den då vara länge? — Hvem kan veta det, som ej blickat in i den inre verkstaden af en så fin organisation, som en menniska och — en sådan menniska eger? Har man väl någonsin utgrundat den sjukdomsverkande potensen, har man väl någonsin kunnat beräkna det kroppsliga motståndets kraft och ihärdighet? I detta afseende, bästa herre, famla de lärdaste af vårt stånd i mörkret. Ernst Schilling hade under detta samtal förblifvit alldeles tyst och endast emellanåt full af deltagande betraktat sin gäst. Men han lät hemta upp ett par buteljer af sitt bästa vin och uppmanade sin vän att dricka, hvilket denne äfven, ehuru ytterst måttligt, gjorde samt deraf kände sig lifvad och uppmuntrad. Då den gamle uppmärksamme herrn trodde sig märka denna förbättrade sinnesstämning, ledde han försigtigt samtalet i en annan riktning, och det lyckades honom att åtminstone för en stund förströ läkaren. Men då han redan ansåg sig hafva uppnått ett visst resultat, inträftade ett nytt, oväntadt mellanfall, i det huspigan inträdde och hviskade till doktorn, att den gamla Rebecka stod i köket och var alldeles utom sig af ledsnad. ij Ernst Schilling, som satt bredvid Reinhold, hade hört och förstått detta meddelande. — Låt gumman komma in, sade han, vi vilja alla höra hvad hon har att säga. Ett ögonblick derefter inträdde Rebecka i rummet och vände sig, sedan hon aftorkat sina tårar samt höfligt hälsat på sällskapet, genast till den unge läkaren. — Har ni något nytt att meddela? frågade Reinhold med nästan ljudlös röst och gick gumman några steg till mötes. — Åck, rättvise Gud! snyftade denna åter. Hon är mycket sjuk, mycket sämre än förut. Sedan ni gått, utbrast hon i en ström af bittra tårar, som blefvo allt häftigare och häftigare, och jag trodde, att sjukdomen nu skulle gifva med sig, såsom hennes sorg alltid ger med sig när hon gråtit ut. Men