Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1867, sida 2

mAmi TE—U—ä 3 som synbarligen undvek sin kusins höggäster i Paris. Prins Napoleons hand lingar vidkomma uteslutande honom sjelf. ENGLAND. Från London skrifves den 27 Juli: Den beklagansvärda ställning, i hvilken de a kejsar Theodor af Abyssinien fängslade europåce — till största delen brittiska undersåter — be finna sig, har ofta omnämnts i både öfver-ocl underhuset, utan att något bestämdt beslut blifvi sattadt, eller regeringen vidtagit något, sedan Ras sam sändes för att utverka de olyckligas frigit vande. Seymour åtog sig i gårdagens session ut underhuset ånyo de fångna och fordrade de strän gaste åtgärder för deras befriande, och således — i nödfall — vapens användande. De många in kast, som gjordes mot afsändandet af en expedi tion till Abyssinien: kostnaderna, farorna, möjlig heten att kejsaren af hämnd skulle döda sina o fer, sökte han ensam vederlägga. Först — så fö reslog Seymour — måste regeringen rikta ett ul timatum till kejsaren, med fordran, att de fångn: inom viss tid frigifvas, och, om detta icke lyckas utsända en expedition mot den gensträfvige. Ha tviflade icke, att expeditionen utan svårighe skulle upphinna kärnpunkten af Theodors makt I samma mening uttalade sig Rawlinson, hvilkel vidrörde den skymf, som den abyssinske despoter tillfogat England, samt påyrkade ett energisk uppträdande. En väl antörd krigshärs marscl från Abyssiniens kust till det inre af landet vor: visserligen besvärlig, men företer inga oöfvervin nerliga hinder, och hvad kostnaderna angår — så yttrade talaren —, så kunde icke dessa ställas Jemförelse med den skada, som Englands anseende lidit och skall lida i Orienten. Faran af ett påskyndande af fångarnes mord vore icke stor; de olyckliga hafva sjelfva gisvit tillkänna, att de gerna ville utsätta sig för denna fara, om England ville göra något för dem. På det enträgnaste varnade talaren mot användande af fremmande understöd. Vigtiga voro äfven Layards ord, hvilken återkommit från sin förra åsigt, att ett befrielseförsök endast skulle bringa undergång åt fångarne; han rekommenderade deremot nu att afsända en expedition, såsom den yttersta åtgärden. Utrikesministern, lord Stanley, medgaf, att alla försonliga och fredliga medel redan varit försökta, och att Englands ära icke kunde fördraga tt låta icke allenast engelska undersåter, utan äfven ambassadörer, som på uppdrag af regeringen afvått till Abyssinien, qvarblifva i händerna på en halfvild despot. Å andra sidan — så yttrade sig utrikesministern — vore en befrielse af fångarne genom vapenmakt ingalunda någon lätt sak. Det militäriska motstånd, på hvilket en engelsk armekår skulle stöta, vore visserligen obetydligt; men terrängens beskaffenhet, klimatet — ömsom hetta och ömsom ett ideligt regn —, svårigheterna och kostnaderna för provianteringen, afsaknaden af transportmedel, den totala bristen på kännedom om sinnesstämningen hos infödingarne, allt detta förenar sig till att göra en krigsoperation mot Abyssinien till en mycket allvarsam sak. Det som utgångspunkt mycket berömda Aden var fullkomligt i brist på förråder och resurser, och all proviant för fälttåget måste antingen tagas från Egypten eller Bombay. Magdala, der fängarne befinna sig, ligger 300 mil från kusten, och marschen skulle ske genom en bergig, svår terräng, der vägar saknas. Utan föregående undersökningar vore det vansinnigt att inkasta en brittisk armå i ett obekant land med tropiskt klimat, långt från hafvet samt långt från reservtrupper och förråder. Utrikesministeren hade rådgjort sig med de indiska och krigsministererna, och statssekreteraren för Indien hade telegraferat till indiska regeringen i Bombay, att densamma måtte skicka några framstående officerare till Aden, för att der rådgöra med öfverste Merewether. Måhända skall despoten i Abyssinien, då han ser England göra allvar af saken, återgifva friheten åt de fångna. Lord Stanley uttalade till slutet, det hvarken regeringen eller han kunde anse sig förbunden att afsända en expedition, samt att detta endast kan ske, om utförandet deraf icke skulle vara åtföljdt af för stora uppoffringar af menniskolif och penningar. Det kan likväl icke vara tvifvelaktigt för den, som förstår att läsa mellan raderna, att vi inom några månader skola hafva de nämnda fångarne frigifna, eller också hafva ett abyssinskt fälttåg. AMERIKA. En korrespondens mellan Förenta Staternas statsminister, Seward, och öfverste Naphegai, Santa Annas agent, har blifvit oflentliggjord. Naphegzi hade af Seward sökt utverka bistånd för Santa Annas frigifvande, samt att kommendör Zoe skulle ställas till ansvar för det hinder han gjort mot Santa Annas förehafvanden. Secbard rättfärdigade kommendör Roe med den anmärkningen, det Santa Anna försökt att under Förenta Staternas flagga uppväcka det inbördes kriget i Mexiko, samt ,, att endast en stor nationel obillighet kunde gifva Förenta Staterna rättighet att antaga en fiendtlig hållning mot Mexiko. Mauimilian säges hafva testamenterat 100,000 dollars till enkorna efter generalerna Miramon och Mejia. — ÅÄnyo uppdykar ryktet, att den mexikanska regeringen nekar den franske ambassadören Dano att begifva sig hem, och ehuru detta väl knappast torde vara sannt, hvilar det likväl något mystiskt öfver den franske ambassadörens ställning. Han har afskickat en lång depesch till sin regering, men af innehållet har endast den franske , Moniteur meddelat, det han skulle hafva lemnat Mexiko i midten af förra månaden. — I motsats till hvad förut hörts om juaristernas framfart, yttrar en korrespondent till den i Nevyork utkommande tidningen , Times följande: ,,Den af republikanerna etter deras seger vid Queretaro fullföljda politiken har varit blod, blod och åter hlod. Afrättningar. arresteringar och prege