Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1867, sida 2

—h 525 Vi hafva förut meddelat Kgl. Sundhetsskollegii yttrande i detta ämne. Af icke mindre intresse bör det vara att förnimma hvad den filosofiska fakulteten i Upsala tänker om saken. Upsala-Posten berättar derom följande: Med anledning at en kunglig skrifvelse fförliden höst till akademiska konsistoriet, hvilken detta öfversändt till de resp. faskulteterna för inhemtande af deras utlåtande angående den af Rikets Ständer väckta frågan om utvidgande af qvinnans I medborgerliga rättigheter, nedsatte filosofiska fakulteten en komitt, bestående af de tvenne professorerne i filosofi, herrar Ribbing och Sahlin, hvilkas förslag till utlåtande, sedan det bland fakultetens medlemmar cirkulerat, till slutlig behandling företogs den 31 sistl. Januari, dervid sakulteten efter någon öfverläggning stannade vid det beslut att såsom sitt upptaga komiterades utlåtande, så lydande: j Genom remiss af den 5 sistl. December har siosofiska fakulteten blifvit anmodad att afgifva utåtande i den af Rikets Ständer väckta frågan om utvidgande af qvinnans medborgerliga rättigheter. sin underdåniga skrifvelse (N:o 74) hafva Rikets I otänder anmält sig ,,anse anställning i tjenster och esattningar, hvartill qvinna kan pröfvas lämplig, och hvarifrån hon ej genom grundlag eller civil lag är utestängd, hädanefter böra henne tillkomma, när hon visar sig dertill ega erforderliga kunskaper och skicklighet, samt fördenskull tillfälle a beredas qvinna att aflägga de för dylik anställning föreskrifna kunskapsprof:. Det är följaktigen om utvidgning af hennes rättigheter i dessa tvenne afscenden, som fakulteten har att yttra sig. Inledningsvis vill fakulteten erinra om tvenne Åsrundsatser, som hon anser nödigt att vid sörevai rande ärendes behandling iakttaga och följa. Den första angår förhållandet mellan de båda ofvannämnda rättigheterna. Med afseende härpå hafva I Rikets Ständer först förklarat ,,vilkoret för att åt qvinna skall kunna anförtros den verksamhet, hvarstill tillfälle synes böra henne beredas-. vara, att hon erhåller rätt att begagna de medel staten er bjuder till danande af den skicklighet och pri svande af de kunskaper, som i hvarje särskildt fall erfordras, samt vidare endast såvida, som sistnämnda rätt utgör ett sådant vilkor, yrkat, att I densamma skulle qvinnan tillerkännas. Riktigheten af Rikets Ständers sålunda angifna åsigt anser fakulteten för sin del vara ostridig. Det skulle swämligen. om man förutsatte, att qvinnan icke kunde vinna kompetens till en viss tjenst, vara ändamålslöst, att medgifva henne rätt till aflägssandet af kunskapsprof, ämnadt att utgö I kompetensvilkor för samma tjenst, och onö den kostnad, som sådant kunskapsprofs anställande kunde förorsaka det allmänna. Dessutom skulle ett sådant medgifvande, om det under nyssnämnda förutsättning gjordes, innebära eller få utscendet af att innebära, det staten likasom lockade qvinna in i en verksamhet, som icke kunde bereda henne verkligt gagn, och för henne öppnade utsigt till en fortkomst, som hon icke kunde ernå. Till: förebyggande af möjligt missförstånd anser sig fakulteten böra förklara såväl, att hon med det ofvan anförda icke åsyftar någon inskränkning i den. rätt, som qvinna likaväl som man redan eger, att genom åhörande af offentliga föreläsningar vid universitetet begagna sig af den akademiska undervisningen för att söka förvärfva kunskaper och bildning, som ock, att från universitetslärarnes sida säkerligen intet hinder skulle möta för qvinna att blifva civis academica, derest sådant funnes ; vara med det allmänna bästa förenligt, och man säfven med afseende på henne finge förutsätta det för ynglingar såsom oundgängligt erkända vilkoret för full framgång vid begagnandet af den akademiska undervisningen och absolverandet af akademiska examina, nemligen att före inträdet vid universitetet hafva förvärfvat nöjaktiga elementarkunskaper. Upptages nu, efter denna förklaring, den mot nyss gjorda förutsättning motsatta, nemligen att qvinna lika väl som man kunde vinna kompetens till en viss tjenst, så visar det sig innebära en påtaglig orättvisa, om man icke skulle åt henne bereda samma medel och tillfällen, som åt mannen, att genom skicklighets förvärfvande och profs afläggande uppfylla fordringarna för sådan kompetens. Att de båda ofvannämnda rättigheterna skola i ett oupplösligt sammanhang behandlas är sålunda den första af de grundsatser, som fakulteten anser böra vid utredningen af förevarande fråga följas. Den andra grundsatsen är, att samma prof på skicklighet, som finnas föreskrifna såsom kompetensvilkor till en viss tjenst för män, ock måste såsom sådant vilkor gälla för qvinnor, då det likaväl innebure en orättvisa mot män, som det skulle leda till skada för det allmäna, om, sedan prof på en viss insigt och skicklighet blifvit ansedt nödigt och stadgadt såsom villkor för att kunna utöfva en viss offentlig verksamhet, qvinna utan att genom sådant prof hafva visat sig ega samma insigt och skicklighet skulle blott på grund af sitt kön kunna till utöfvande af denna verksamhet admitteras. Vid bestämmandet af gränserna för qvinnans medborgerliga rättigheter anser fakulteten afseende i första rummet böra göras på hennes naturliga verksamhetssfer. Då all rättighet innebär en tillåtelse till en förnuftig eller såsom rättsenlig erkänd verksamhet skulle beviljandet af en sådan rättighet, som för den, åt hvilken hon gåfves, aldrig behöfdes eller kunde för ofvan sagda ändamål begagnas, tydligen innebära en orimlighet. Att qvinnan såsom menniska och samhällsmedlem till sin i strängaste och högsta mening naturliga verksamhetssfer har den, som tillkommer henne såsom maka och moder, eller fullständigare uttryckt, då många med de nyssnämnda analoga former af verksamhet finnas, den, hon eger såsom integrerande del i familjen, att det alltså är till denna det privata lifvets högsta, rent sedliga och samhällsdanande gestalt, som hennes verksamhet egentligast hör, samt att familjen är det samhälle, inom hvilket hon intager sin högsta plats, detta torde få anses såsom kändt och erkändt, likasom det ur en ögonskenlig erfarenhet ständigt ånyo de facto vinner sin bekräftelse. Om det nemligen å ena sidan är påtagligt, att, huru vigtig och oundgänglig för familjens bestånd och utveckling än mannens verksamhet är, qvinnans inflytande inom densamma ändå, till godo eller ondo, visar sig mäktigare med hänseende såväl till dess sammanbållning, som till den rådande anda, som af henne deri ingjutes, så visar å andra sidan historien endast såsom sällsynta undantag och i några få grenar af det offentliga i någon mån utmärkta qvinnor. Att i den nämnda begränsningen af qvinnans verksamhet och den deremot svarande i hennes medborgerliga rättigheter vilja se ett nedsättande af hennes värde, vare sig såsom menniska eller medborgare, under mannens kan endast hafva sin anledning i den ytliga betraktelse, som anser jemlikhet i rätt och värdighet finnas endast der fullständig likhet eller identitet i verksamhet eger rum, i förening med den hos obildade folk vanliga föreställningen, att offentlig verksamhet i samhället är den enda, som är ära och berömmelse 2