Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1867, sida 2

— Så sitter jag altså här som läkare vid er bädd och frågar er i främsta rummet: kan ni hysa förtroende för mig såsom sådan, eller önskar ni, att era vänner skaffar er någor annan? Hon betraktade honom allvarligt med sina stora, långsamt öppnade ögon och besinnade sig, liksom tyst rådslående med sig sjelf. Men derefter åter tillslutande ögonlocken, sade hon med matt röst: — Jag har förtroende — för er. Jag önskar ingen annan läkare — men äfven ni borde ej ha besvärat er. — Det besvärar mig ej att sköta mitt kall — hos ingen, alltså helt säkert ej heller hos er. Nåväl, sedan vi kommit så långt; då ni har förtroende för mig och jag med alla mig till buds stående medel och krafter vill söka hjelpa er, så säg mig kort, och enkelt, för att ej alltför mycket anstränga er, när och hur er sjukdom började. Hennes ögon förblefvo fast tillslutna, hon tycktes besinna sig på det, som hon ville säga, och först efter en lång stund framhviskade hon: — Då jag i går afton inträdde i mitt rum, fann jag ett bref — från: Sverge, som länge sysselsatte mig och — jag kan ej neka dertill — tog mitt sinne mycket i anspråk. Sedan jag slutligen gått till sängs, kunde jag ej på länge somna, och då jag sedermera åter vaknade efter en kort slummer, full af hemska drömmar, kände jag, att mina tankar voro förvirrade, att besynnerliga bilder uppfyllde min fantasi och likt lefvande skuggor sprungo omkring mig och kringgycklade mig. Derjemte kände jag inom mig en pinsam hetta och mina läppar voro torra. Jag ville ej väcka Rebecka och plågade mig hela natten igenom. med en outsäglig törst. Då ändtligen dagen inbröt och jag kände, att jag ändå ej kunde sofva, steg jag med möda och med darrande lemmar upp, väckte Rebecka och klädde mig långsamt. Men jag var för svag för att stå och gå, och derför lade jag mig åter här, sedan jag med Rebeckas tillhjelp med möda gått nedför trappan. Det är allt hvad jag vet och hvad jag kan säga er. (Forts.)