Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1867, sida 2

alla rullgardinerna voro nedfällda, en djup skymning, men de var likväl ljust nog för Reinhold för att noga och omsorgsfull kunna granska den sjukas anletsdrag, på hvilka ensamt han öga var riktadt. i Hon låg, iklädd en ljus morgonklädning och med störst: delen af det glänsande håret betäckt af en liten snöhvit mössa på den lilla soffan, under ett lätt rödt sidentäcke, öfver hvilke hon apatiskt utsträckt de vackra hvita händerna. På hennes an sigte brann en feberaktig rodnad och ögonen voro hårdt slutna Men då läkaren framträdt tätt intill hennes bädd, från hvilker Rebecka redan bortflyttat bordet, och nu ljudlöst och tyst stoc framför henne, ovanligt uppmärksamt betraktande henne mes sitt skarpa öga, måste hon hafva känt hans närhet, ty hor uppslog, såsom det tycktes med möda, de tungå ögonlocken försökte ett vänligt småleende, hvilket dock blott framträdde såsom det svaga återskenet af en god vilja på det så sorgsna ansigtet, och blickade derefter länge, liksom bedjande om hjelp på honom med sitt klagande gazellöga. Reinhold förskräcktes då han såg detta apatiska lugn denna torra hetta, denna efter hjelp smäktande blick och dera slöt till hennes betänkliga tillstånd. Hans knän darrade och han kände behof af att sätta sig, för att bli herre öfver sir djupa oro. Tyst och hastigt framdrog han en i närheter stående: stol och satte sig tätt invid soffan, med ett uttryck i sin min, som skulle vara uppmuntrande, men i stället blej ängslig och endast full af den obeskrifliga känslan, att Kan, såframt det låge inom den menskliga förmågans område, ville bringa henne den hjelp, som hon begärde och behöfde. — God. morgon, fröken Norrmanson! ljödo hans första, med deltagande min uttalade ord. Det gör mig mycket ondt att i dag återse er så lidande. Ack, menniskan bör ej glädja sig åt något! Jag: hade tänkt mig detta återseende helt annorlunda. Men ni har utan tvifvel förkylt er i går afton i den kalla: luften? Han teg, liksom väntande. ett jakande svar. Men Jane skakade blott, utan att gifva ifrån sig ett ljud, sakta nekande å hufvudet och förde derefter ovilkorligt handen till sin värnde. panna. Han smålog åt detta nekande, liksom kunde han ej obetingadt ge henne rätt; derefter fortfor han: