Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1867, sida 2

tullföreningens rekonstruktion och specielt med afseende på den röstproportion, som skall göras gällande i tullparlamentet. Köln. 2eit. tillskrifver Scheel-Plessens inflytande skulden för Preussens hållning gentemot Danmark och förmenar, att detta sätt att behandla de begge staternas mellanvarande icke kunnat annat än såra kejsar Napoleon. En bekant officiös korrespondent från Berlin till ,,Börsenhalle bekräftar riktigheten deraf, att Benedettis ställföreträdare till den preussiska utrikesministeren öfverlemnat en afskrift af en depech, som gör nordslesvigska frågan till föremål för diplomatiska förhandlingar. Innehållet af depechen ser sig korrespondenten ännu icke i stånd att meddela. Den franska , Opinion nationale af den 21 dennes innehåller en af Arnould undertecknad artikel om slesvigska frågan, som går ut på att framhålla den stora principiella betydelsen af ett noggrant genomförande af Pragerfredens art. 5. Författaren förmenar, att det för det närvarande framför allt gäller att klart och tydligt bestämma de gränsor, hvarutöfver Preussen icke bör kunna fullfölja sin utvidgnings-politik, samt att detta ännu är möjligt att framkalla ett allmänt och i alla afseenden förfärligt krig. Preussen — så heter det i artikeln — bör derföre påminna sig, att det måste nöjas med sjelfva Tyskland, och att det på intet sätt kan fördragas, att i dag Danmark, i morgon Holland äro i ständig fruktan för dess äregiriga planer. Den slesvigska frågan är dessutom en absolut rättsfråga och en sak af stort intresse för hela Europa. Preussen har positivt förpligtigat sig att spörja befolkningen samt att återgifva en del af befolkningen till Danmark. Detta rikes oberoende i norden är lika nödvändigt för den europeiska jemvigten, som Österrikes i sydost. Ehuru Frankrike har ett omedelbart, direkt och otvifvelaktigt intresse uti att beskydda Danmark och gifva folkrättens principer en ny och högtidlig bekräftelse i Slesvig, så äro likväl Österrike, Italien och England icke mindre intresserade i denna sak, och det måste derföre vara dessa fyra makters pligt att förena sina sträfvanden, för att på det mest enträgna sätt vända sig till kaainettet i Berlin angående utförandet af Pragerfredens art. 5. Turkiske sultanen inträffade den 24 dennes i Koblenz, der han mottogs utaf konung Wilhelm af Preussen. Det hölls då en stor militärparad till den turkiske gästens ära; om aftonen företogs en lustfärd på Rhen till slottet Stolzenfels, som var praktfullt upplyst. Dagen derpå fortsatte sultanen resan söderut, Han väntades den 26 till Närnberg och Linz, för att derefter begifva sig till Wien, der han ämnade uppehålla sig i 4 dagar. Den 6 Augusti hoppas han åter vara i Konstantinopel, der förberedelser göras för hans högtidliga mottagande. Exkonung Otto af Grekland har den 26 dennes aflidit i Bamberg. ITALIEN. Romerska frågan har på sista tiden åter börjat att allt mer och mer träda i förgrunden. Destora kyrkofester, som nyligen i Rom egt rum till minne af aposteln Petri martyrdöd år 67, voro ännu icke slutade, innan det italienska aktionspartiet — sannolikt upphetsadt af de manifestationer, som under kyrkofesterna gjordes för päfvens verldsliga makt — kom i rörelse, och garibaldiska friskaror framskickades mot romerska gränsen. Hittills hafva väl de italienska trupperna förhindrat hvarje kränkning af det påfliga territoriet; men rörelsen i de radikala kretsarne synes emellertid vara i beständigt stigande. De italienska tidningarne göra icke någon hemlighet af aktionspartiets planer. Så har t. ex. ,,Opinione nyligen helt öppet talat om förberedelser, som i Genua göras för en förestående expedition, och ,, Movimento har förutsagt, att inom kort — genom understöd utifrån — ett uppror skulle utbryta i Rom. Nationalkomitn och insurrektionskomitån, hvilka hittills hafva representerat tvenne olika partier i Rom, hafva utfärdat en proklamation, i hvilken de tillkännagifva, att de — sedan de lemnat åsido alla meningsskiljaktigheter — förenat sig till en enda Guinta nazionale romana, och i hvilken proklamation uttalas, att det ögonblick icke är aflägset, ,,då 25 millioner italienska bröder skola helsa Rom som Italiens hufvudstad. Så vidt man af de från olika håll föreliggande underrättelserna kan se, synes det vara aktionspartiets afsigt att, på samma gång som insurrektionens fana i Rom höjes, äfven företaga en rörelse utifrån. Af långt större vigt än aktionspartiets planer och rustningar är emellertid frågan om hurn den italian.