Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1867, sida 2

här ensam med mig sjelf, och något vidare har jag till en början ej önskat. — Fruktar pi då så mycket den bullrande verlden och har ni inga sympatier för de i densamma lefvande och hvarandra älskande menniskorna? Jane lät ånyo en paus inträda, innan hon svarade: ? — Jag fruktar ej verlden och jag har visserligen sympatier för de deri lefvande menniskorna, men detta oaktadt stör mig verldens buller ofta, och just derför tycker jag så mycket om min ensliga bostad. — Jag tror det nog. Den är också helt och hållet egnad att tillfredsställa ett anspråkslöst sinne. Äfven mig behagar den — får jag någon gång besöka er och fortsätta den i dag så tillfälligt började bekantskapen med er? Tillåter pi mig det? Jane, som vid dessa ord sakta dragit sin arm ur sin ledsagares, sänkte ett ögonblick, djupt eftersinnande, hufvudet. Slutligen, synbarligen med möda åter upplyftande det, svarade hon, andande tyngre än förut och nästan kämpande efter luft: — Ja. Men den glans och den glädje, som bo deruppe i Schillingslust, äro ej att finna hos mig — — Jag är nöjd med den glans, som jag finner hos er, och glädjen — glädjen, den bor ju endast i den förnöjsamma menniskans själ. Icke sannt? Ilon nickade, men svarade intet. Derefter upplyfte hon hufvudet mot de öfre fönstren och ropade med klar, klangfull röst: — Rebecka! Rösten af en gammal qvinna besvarade detta rop med eti tydligt Ja, ja! och straxt derefter hörde man någon inne i det lilla huset komma nedför trappan. — Jag får således besöka er? frågade doktor Strahl ännu en gång, liksom ville han gerna höra ett tydligt och måhända bestämdt ja. Men ett sådant fick han ej höra, utan endast de nästan ängsligt framstötta orden: — Jag har intet att invända deremot. Reinhold ville nu gå, men en honom oförklarlig makt höll honom liksom med en stark boja tillbaka. — God natt! sade han med en hos honom sällsynt in