Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1867, sida 2

— Låt mig följa fröken Jane, Christian, jag tar mig gerna ännu en liten motion. Christian var på ögonblicket beredd att lyda, och Reinhold erbjöd altså sitt sällskap, som med en nästan förvånad blick, men tigande, antogs. Straxt derpå hade judinnan räckt värden sin hand och med några vänliga ord tagit afsked af honom. Flickorna följde henne ut och knöto den lätta schalen, som hon hade med sig, fast kring hennes lif, medan hon sjelf med rask hand kastade en liten spetsduk öfver hufvudet och, kyssande båda flickerna, tog farväl af dem. Doktor Strahl hade redan trädt ut i trädgården. Straxt derpå befann han sig ensam med judinnan, och båda anträdde tigande vägen genom den blomstersmyckade trädgården till gångstigen, som nedför berget förde till Elben. Plötsligt stannade Reinhold. Det var temligen mörkt; månan hade ännu ej gått upp, ingen stjerna syntes på himlen och luften blåste frisk, nästan kall, från vester upp öfver vattnet. Jane stannade likaledes och blickade från sidan forskande på sin följeslagare. — Det är mycket kyligt, min fröken, sade han sakta och med mjuk röst, och ni tyckes vara något upphettad. Skall jag icke heldre springa tillbaka och hemta en varmare schal t er? — Nej, blef det hastiga svaret; det är ej för kyligt för mig och jag är ju snart hemma. Låt mig gå sådan jag är. — Då ber jag åtminstonn om er arm; vägen är brant och ni kan lätt träda miste på de hala trappstegen — jag har noga tagit reda på vägens ojemnheter. Jane tvekade ett ögonblick, liksom funderade hon på, huruvida hon skulle antaga hans vänliga anbud; men derefter lade hon sin fylliga, mjuka arm lätt i hans, och nu gingo båda långsamt genom parken bort åt trädgårdsmästarehuset, på hvars främre sida först de nedåt ledande trappstegen begynte.