Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1867, sida 2

— k Ä — — 22— att på nytt antända den förut så värmande och klart lysande lågan. Ingen kände detta tydligare och djupare än Reinhold Strahl sjelf, och sålunda förhöll han sig åter ännu tystare än förut, endast emellanåt framkastande en anmärkning under samtalet, hvilket sednare på aftonen hufvudsakligen fördes af värden och hans döttrar. Äfven Jane hade åter blifvit alldeles tyst, såsom hon nästan alltid brukade vara, och hade ej hennes kind glödt högre än vanligt, och hade ej hennes öga, då hon någon gång uppslog det från sitt arbete, likt en fram och åter fladdrande låga liksom tvekande blickat omkring i kretsen, så skulle ingen, ifall det öfverhufvudtaget märkts, hafva trott, att det förda samtalet utöfvat en varaktig verkan på henne, men aldraminst skulle någon hafva gissat, att hon räknade minuterna för att åter bli ensam med sig sjelf — hvarför? det vilja vi sjelfva ej söka uttyda, såframt ej den tanken kunde ligga nära nog till hands, att hennes ur en lång slummer väckta själ kände behof af att vara ensam, att i tysthet på sitt sätt blicka tillbaka på denna betydelsefulla afton och att vidare öfvertänka de med så stor uppmärksamhet åhörda orden. Slutligen, då klockan var omkring tio, lade hon tillhopa sitt arbete, lemnade saxen, hvilken Reinhold ännu en gång fattat, qvar i hans händer och förrådde genom sina rörelser, att tiden var inne för henne att återvända till sin lilla bostad. Då familjen visste, att det skulle tjena till intet att be Jane stanna qvar ännu en stund, uttalade ingen en sådan önskan, men Margaretha och Bertha visade sig höjda att följa henne ett stycke på väg. — Nej, nej, sade Jane, behagfullt skakande sitt vackra hufvud, det kan jag ej gå in på, mina vänner. Ni ären båda upphettade och aftonen är kylig. Jag hittar nog ensam min gamla bekanta väg. Då framträdde Christian, som hittills blygsamt setat på en gungstol uti en mörkare vrå af rummet, och utropade lifligt: ö — Men jag får ju följa er, fröken Norrmanson? Jane visste ej hvad hon skulle svara, eller om hon visste det, uttalade hon det ej, utan gaf den tjenstvillige gossen endast en tacksam blick, då i detsamma doktor Strahl framträdde till honom och sakta sade: