Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1867, sida 2

grundar hoppet om den länge bebådade omgestaltningen af Europas karta. Afven i Nordtyskland synes man motse en krigisk konflikt och en mängd tidningar tala derom med mycken tillförsigt, föga beaktande varningarne från den rättrådiga Köln. Zeitung. Frågar man sig nu: hrarföre dessa olyckor skola hvälfvas öfver vår verldsdel? så erhålles dertill intet förnuftigt svar. Hela saken reducerar sig till en ambitionsfråga å den franska nationens sida. Ty någon landvinning eller andra materiella fördelar söker man ej. Men Frankrikes prestige måste återställas och Preussens öfvermod qväsas. För denna nationalkänsla måste kejsar Napoleon gifva vika, såvida han ej begagnar sig af densamma för afböjande af det växande missnöjet inom landet. Och för dessa i sanning lumpna motiver skola tusentals lif spillas, familjers lycka störas, tusentals af millioner, hvilka kunde utbreda välsignelse, uppoffras! Och detta i ett århundrade och hos nationer, som berömma sig af sin höga civilisation! Det finnes äfven bland fredens vänner personer, som anse utbrottet af ett våldsamt krig bättre än det beväpnade fredstillstånd och den osäkerhet, som nu äro rådande. Det är bättre, mena det, att söka göra den kroniska sjukdomen till akut, till en ordentlig feber; det är bättre, att ljungelden bryter ut, om den också anställer härjningar, än att tryckas af detta qvalm. Det är — i vår tanke — ett oförståndigt och lättsinnigt tal. Om tvenne män stå midt emot hvarandra med hatfulla sinnen och hotfulla blickar, så ligger visserligen den lösningen nära, att de rusa på hvarandra och genomprygla hvarandra, men icke blir hatet derigenom förminskadt. Bättre och det enda förnuftiga är väl, att de undersöka orsakerna till sin fiendtlighet och söka utjemna tvistepunkterna samt åtskiljas försonade. Freden mellan dem är helt visst varaktigare betryggad genom denna lösning, än genom en mer eller mindre blodig tvekamp. Under det hatets lidelser — oförnuftigt och olyckligt — sålunda hota att draga öfver Europa ett förhärjande krig, samlas i en jemförelsevis liten stad vid Lac Leman några! män af ädel känsla och höga ideer, för att afhandla medlen och sättet för utjemnande af internationella tvister inför annan domstol än våldets. En kongress af fredsvänner sammanträder i Geneve den 5 instundande September, och bland namnen på de deri deltagande läser man äfven — Garibaldi. De äro ,ideologer och , fantaster dessa män, skall man säga. Deras framtidsplaner säro blott utopiska drömmar, som äro vackra och fromma, men som ej kunna leda till någon praktisk påföljd. Man glömmer dock dervid, att alla stora och för menskligheten välsignelserika ider, som sedermera vunnit allmänt erkännande, vaknat till sitt första lit hos sådana ideologer, hos sådana drömmare. Och det af det enkla skäl, att det goda och rätta har i verkligheten en oemotståndlig segerkraft, ehuru det; ofta har en lång och obanad stig framför sig. Likasom en enda ren ton, om också ganska svag, höres igenom massor af skärande missljud, så skall fridsrösten ljuda klar genom krigsropens och kanondundrets förbannelser. Må vi alltså ej misströsta! Göra menniskornas fåfänga och andra onda lidelser ett krig oundvikligt, så skall dock — vi kunna vara derom förvissade — ur den bloddränkta marken fridens planta en gång uppspira, vattnad af deras tårar, som måste bringa de största offren åt afgrundsverket.