Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1867, sida 1

Men — på ännu något annat fästades den skarhsynte lä karens genomträngande blick, sedan han tillräckligt beskåda det halft bortvända ansigtet och det ädla, uttrycksfulla hufvu det. Han betraktade oafvändt den arbetandes händer, hvilk: höllo ett stycke hvitt linne och ifrigt förde nålen genom det. samma. Nej, sådana händer hade han aldrig sett och de tyck. tes ega ett alldeles egendomligt behag för honom. De vor just icke små, dessa händer, men de voro af en underbar skön och behaglig form. Hvita, runda och fina rörde sig de rosenfärgade fingrarne med ett ojemförligt behag fråm och tillbaka, och då de drogo den något långa tråden genom tyget beskrefvo de en cirkel på ett sätt, att Reinhold aldrig tyckte sig hafva sett en graciösare rörelse. Margaretha å sin sida blickade fortfarande med förvånad min på den med sådan spänning och uppmärksamhet judinnan betraktande mannen, liksom väntade hon hvarje ögonblick att af honom få höra en förklaring härpå. Men hon väntade förgäfves, och hans häftigare andedrägt, sådan hon ännu aldrig märkt den hos honom, var det enda hörbara tecknet af den djupare känsla, som uppenbart uttalade sig i hans nu så bleka ansigte och i dess oroliga drag. Men slutligen tycktes han dock hafva sett och beundrat nog. Hans ögon vände sig långsamt, liksom hade de svårt att lösrycka sig från den sköna gestalten, mot Margaretha, han smålog matt och nickade vänligt samt med en viss tillfredsställelse åt henne. Afven Margaretha smålog och nickade vänligt tillbaka. — Ja, ja, det är den stackars Jane, sade hon sakta. Är hon ej skön? Men låt oss nu gå litet närmare; kanhända har KN —