Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1867, sida 1

att Jane, som sjelf talade mycket litet, äfven måtte få höra honom. Men hur språksam och underhållande vår doktor än eljest var, i dag och här var han det icke, och han lyssnade blott med en känsla, hvilken han sjelf ej kunde beteckna närmare, på den emellanåt talande svenskan, hvilken känsla tillväxte från ögonblick till ögonblick, ty likasom han aldrig i sitt lif sett en så skön, intagande gestalt och ett så klart, rent ansigte, så hade han ej heller någonsin hört en menniskoröst, som framkallat ett så högt återljud i hans inre. Tydligen uttalade svenskan de tyska orden med en sremmande accent, men den var välljudande likt den melodiska tonen ur ett ljufligt instrument, och hvad hon talade var fullt af betydelse och klart, ehuru hon alltid valde de kortaste uttryck, den på ord sparsammaste vändning, möjligen emedan detta låg i hennes slutna natur, men måhända äfven emedan hon fruktade att välja något oriktigt ord. Och hufvudets och händernas rörelser medan hon så talade, de förstulna blickar, hvilka hon dervid med ännu alltjemnt förlägen min kastade på den fremmande, hvilket underbart intryck gjorde icke allt detta på honom, hur fann han icke deri något så alldeles nytt, hur helt annorlunda ljöd det icke, såg det icke ut — o, och på nytt flögo hans tankar tillbaka till det judiska templet, och han måste till sin förvåning upprepade gånger försäkra sig sjelf, att den herrliga qvinnan med de klagande gazellögonen nu verkligen satt tätt framför honom, att han återfunnit henne och att det nu ej skulle lyckas henne att åter undfly honom samt att försätta honom i ett så långt fåfängt säkandes förskräckliga kaos. Denna inre sysselsättning med det förflutna och försöket att bringa det i samklang med det närvarande gjorde honom synbart tankspridd, och då Margaretha trodde sig se en för henne osörklarlig förlägenhet inställa sig äfven hos hennes gäst, reste hon sig hastigt och sade: — Vi vilja verkligen ej störa er längre i dag, kära Jane. Vi föreha ännu en promenad till Oevelgönne. En annan gång skola vi prata mera. Och törs jag för detta ändamål tillåta nig en bön? (Forts.)