Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1867, sida 1

Jane Norrmanson tycktes i första ögonblicket ej veta, om hon skulle be sina så plötsligt erhållna gäster stiga in i sir lilla sal eller om hon skulle träda ut till dem; en tilltagande förlägenhet afspeglade sig tydligt i hennes miner, och henne: stora ögon flögo från Margaretha till den fremmande mannen på hvars ansigte de en sekund dröjde med en viss ängslig spänning, liksom forskade hon i sitt minne, huruvida hon icke någon gäng förut sett detta öppna, allvarliga och uttrycksfulla ansigte. Men då afbröt denne sjelf den besynnerliga tystnaden och gjorde ett slut på den unga damens förlägenhet, i det han, aftagande hatten och stannande vid den öppnande dörren, genom hvilken Margaretha redan inträdt, med sin fasta och likväl mjuka röst sade: — Förlåt äfven mig, min fröken, att jag stör er. Detta låg ej i min afsigt. Fröken Margaretha ville blott. i hast hälsa er god morgon, medan vi voro stadda på en promenad. — Ja, tog nu Margaretha leende till ordet, så är det, kära Jane. Och här får Jag presentera för er vår käre gäst, min fars vän, herr doktor Strahl. Denne gjorde en aktningsfull bugning, och Jane Norrmanson besvarade hans hälsning, i det en mild rodnad flög öfver hennes eljest bleka ansigte, hvilken dock snart åter försvann; men hennes öga hvilade ännu alltjemnt forskande och liksom sökande på hans ansigte, och hennes öra lyssnade på hans ord, liksom hörde hon i deras ljud något helt annat än hvad som verkligen var att höra. — Vill ni ej träda närmare, min herre? frågade hon slutligen med tvekande långsamhet och trädde tillbaka, lemnande ingången fri för den unge mannen. Margaretha gaf den ännu dröjande vännen en sakta vink och han följde den, inträdde i det lilla rummet och satte sig, sedan han kastat en snabb blick omkring detsamma, på den närmaste stol, medan Margaretha och Jane togo plats på den lilla soffan. Och nu förbarmade sig Margaretha öfver de båda så påfallande stumma menniskorna, i det hon med sin naturliga liflighet tog ordet och med någon brådska förstod att hilla det afstannande samtalet i gång, hvarvid hon beflitade sig om att emellanåt låta Reinhold gifva några svar, på det