Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1867, sida 2

etente till deltagande deri. 1sta priset, dukater, togs af hr C. N. Liljedahl, illhörande 7:de komp:t, sör skjutna 39 doints i fem skott på 10-ringad tafla; :dra priset, 1 dukat, af hv II. L. Lamerg: (3:dje komp:t) för 38 points, samt sidje priset, 1 specie, af hr N. P. Pekron, (I:de komp:t): sedan omskjutning likil måst verkställas mellan de 2:ne sistimnde, hvarvid det egendomliga fall inträffade, att tvisten först efter 4:de skottet slets, då de täflande i de trenne föreåcnde skotten uppnådde den ena gången efter. den andra samma point. Priserna, hvarmed följa kårens utmärkelsetecken, (tvenne korslagda gevär af silfver att bäras å venstra armen) utdelades i ordförandens frånvaro af kårens v. ordf:e hr . A. Hedlund, hvilken, i några för tillfället ämpade ord, omnämnde det goda, om säker och jemn skjutfärdighet vittnande resultatet af dagens täflan. Teater. Den sjelsstsndigt skapande förmåga, hvarmed menniskoanden blifvit begåfvad, men hvilken i de flesta fall anungen cj väckes eller ej erhåller behörig utveckling — denna förmåga sträfvar alltid att gifva sina skapelser en prägel af originalitet. Men huru osta misslyckas ej detta, just derför att man med uppoffring al det naturliga och sanna tror sig hafva nått sin sträfvans mål, då man frambragt ett originellt — missfoster. Dessa reflexioner föranledas af Mussets komedi Man skämtar icke med kärleken, bearbetad för svenska scenen af Mannerheim, hvilken pjes uppfördes vid lasens representation. I detta stycke framstår tydligt denna sträfvan efter originalitet med uppoliring af det naturliga. Deruti förekomma tvenne unga personer, som äro bestämda för hvarandra, som älska hvarandra, och likväl, ,genom att skämta med kärleken, icke blott krossa sin egen lycka i spillror, utan äfven mörda en ung, okonstlad bondslicka, — en obetydlig karakter i det hela, men den enda person i hela detta stycke, hvilken förmår ingifva något intresse. För attinågon mån åstadkomma en väl behöflig omvexling i den monotona tallan, har författaren, eller snarare bearbetaren, sökt af den tankefattiga nollan baronen, den druckne guvernören och den för maten och vinet svärmande kyrkoherden göra trenne komiska personer, -— ehuru med lika ringa framgång. Den adertonåriga fröken Camilles originalitet är äfven onaturlig, eller är det naturligt att höra en ung ficka fråga sin manlige kusin och bestämde trolofvade, Perdican, om han naft älskarinnor, huru länge han älskat dem m. m.? Lika litet kan man förlika sig med att den unge Perdican, hvilken i de första scenerna visar sig ega ett öppet, oförderfvadt hjerta, som älskar skogen, ängarne, källan m. m., derefter framstår som en äkta Don Juan, en fulländad kall verldsman, som uppoffrar den oskyldiga Rosette, endast sör att hämnas på sin kusin Camille för hennes förmenta kallsinnighet. Det hade varit vida naturligare och ojemförligt mera tillfredsställande, om den unge mannen gift sig med denna Rosette, hvilken med ett oskyldigt hjertas hela hängifvenhet älskade honom, än att han nu, efter att hafva förklarat Rosette sin kärlek och sitt beslut att taga henne till maka, slutligen, ehuru ofrivilligt, mördar henne, derigenom att hon osedd bevittnar ett möte mellan honom och Camille, hvarunder de båda bekänna sin kärlek för hvarandra! Är detta naturligt? Kan detta väcka intresse eller deltagande? Nej, — det är onaturligt, oskönt, och rättskänslan försonas ej derigenom, att detta mord uppreser en evig skiljomur mellan de båda ångerfulla älskande. I hela stycket finnes blott en enda scen af verklig dramatisk effekt, nemligen den, i hvilken den unge Perdicam försäkrar Camille, att han endast älskar henne, hvarvid hon öppnar förhänget, bakom hvilket den i soffan hvilande, assvimmade Rosette beslår honom med lögn. lir Itaa såsom Perdican gjorde af sin roll nästan mera än man kunde begära, Joch inropades för öppen ridå, efter sin dialog med Camille vid källan. luterpjesen utgjordes af lustspelet ,, Komedianterna, hvilket som vanligt väckte stormande munterhet. — Skarpskyttemusikkåren företog i gur en lustfärd till Särö, hvarest den på eftermiddagen gaf en i hast arrangerad konserl, som i frivilliga afgifter inbringade 175 rdr, hvilket belopp ötverlemnades till fonden för ett tillämnadt sjukhus för satI tiga badgäster å Särö. De utförde musik