Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1867, sida 2

som han nyligen i templet sett andäktigt bedjande och med så sorgset klagande min, densamma, som han i åtta dagars tid sökt så längtansfullt öfverallt och hvars spår han för alltid gifvit förloradt då han lemnat staden och uppslagit sin bostad på landtstället i Oevelgönne. — Huru? sade Margaretha, nu trädande helt nära den unge mannen, som stum stod bredvid henne och med oafvänd blick betraktade den arbetande, hvarvid hans uttrycksfulla ansigte förrådde en djup inre rörelse och med hvarje ögonblick blef allt blekare; huru, herr doktor, känner ni kanhända redan Jane? Han skakade på hufvudet och upplyfte handen, liksom ville han dermed ålägga den talande tystnad, för att ännu en stund ostörd kunna fortsätta sina iakttagelser. Men slutligen hade han blifvit färdig dermed; han hade sett allt, som för ögonblicket var att sc. Jane Norrmanson satt vid sitt arbete och sydde flitigt, utan att kasta en blick på den uppslagna bok, som låg bredvid henne på fönsterposten, och än mindre märkande de båda personer, hvilka något åt sidan om henne, på tjugu stegs afstånd, stodo i skuggan af en djupt nedhängande akacia. Hon bar en lätt grå sommarklädning med svarta ränder, som kring lifvet omslöts af ett svart sidenskärp. Klädningen gick högt upp till halsen, der den begränsades af en fin battistkrage, kring hvilken ett smalt svart sammetsband med långt nedhängande ändar slingrade sig. Håret var temligen modernt ordnadt, men de mörka våglika bucklorna glänste som om guldtrådar vore inväfda mellan dem. Ingenstädes på hela gestalten, så långt man kunde se den, fanns något smycke eller något slags prydnad; denna underbart sköna qvinnas enda prydnad bestod 1 hennes ungdom, uti det milda uttrycket i hennes drag och i det oefterhärmligt plastiska lugn, som låg utgjutet öfver hela hennes väsende och tillochmed beherrskade den präel af djup sorg eller vemod, som äfven nu spårades på det endast till hälften synliga ansigtet. 2