Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1867, sida 2

stund vi ställt vårt lilla bibliotek till hennes förfogande. I hvarje fall har hon erhållit en förträflig uppfostran, ty hon vet och känner nästan allt, som en bildad ung flicka kan veta och känna. Derjemte är hon mycket finkänslig, hon läser i ens ögon hvad man tänker och ingår alltid med deltagande på de tankar och känslor, som väckts. Tyvärr förblir hon emellertid lika skygg och tillbakadragen som alltid, och lika litet aftager hennes sorgsenhet, af hvilken hon på visst sätt beherrskas, ty ofta finna vi spår af tårar på hennes ansigte, ehuru vi aldrig kunnat utröna orsaken till dem. När hon någon gång besöker oss, gör hon sig alltid först underrättad om, huruvida vi äro ensamme, och ännu aldrig har det lyckats oss att införa henne i en större krets af våra vänner, ehuru många af dem äro utomordentligt nyfikna på henne. Det är såder temligen allt, som jag kan säga er om Jane Norrmanson. Reinhold hade hört eller trodde sig åtminstone hafva hört nog. Hans öron hade varit vidöppna och med nästan girig uppmärksamhet lyssnat på hvarje den unga flickans ord. Nu böjde han endast tyst på hufvudet, liksom tackade han berätterskan, och skred derefter vid hennes sida åter fram mot det lilla huset, från hvilket Margaretha, medan hon talade om judinnan, dragit sig något tillbaka. Båda hade åter gått förbi huset och nu först vände de sig om, för att betrakta det äfven från andra sidan. Iuset hade två låga våningar, af hvilka den öfra var försedd med fyra små fönster tätt bredvid hvarandra. I undra våningen, som låg omedelbart öfver marken, såg man i midten en något bred flygeldörr, försedd med glasrutor, till hvilken tvenne låga sandstenstrappor förde, och på hvardera sidan derom ett litet fönster. Framför alla dessa fönster hängde snöhvita mollgardiner och i de nedra stodo några blommor i brokiga porslinskrukor. Flygeldörren var stängd; men omedelbart bakom densamma satt en qvinlig gestalt med hufvudet djupt sänkt mot sin söm, och på hennes lugna hållning såg man, att hon ännu ej varseblifvit de båda, som gåfvo akt på henne. Men knappt hade doktor Strahl kastat en enda blick på den ensamma arbeterskan, innan han uppgaf ett lätt rop af öfverraskning, så att Margaretha förvånad blickade upp på honom. Med denna enda blick hade han — o hur underbart hade icke hans öde ledt honom! — igenkänt samma judinna,