Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1867, sida 2

UTRIKES. FRANKRIKE. Kejsarens bref till statsministern Rouher har följande lydelse: Min käre herr Rouher! . Jag sänder eder hederslegionens storkors i diamanter. Diamanterna lägga ingenting till den höga utmärkelse jag sedan länge förlänat er, men jag begagnar detta medel för att offentligen gifva er ett nytt bevis på mitt förtroende och min aktning. Under edra mångfaldiga arbeten, under de orättvisa angrepp, för hvilka ni är föremål, skall, såsom jag hoppas, en vänlig uppmärksamhet från min sida komma er att glömma de ledsamheter, som äro oskiljaktiga från er ställning, och låta er minnas endast edra framgångar och de tjenster, som ni dagligen gör landet. Emottag, min käre herr Rouher, försäkran om min uppriktiga vänskap. Napoleon. Detta bref uppfattas af allmänheten och pressen på mycket olika sätt. ,France torde väl hafva rätt deruti, att det är en demonstration mot de i lagstiftande församlingen gjorda ,,stora ansträngningarne att försvaga kejsarens rådgifvares moraliska anseende, helst dessa ansträngningar ,utbreda en pinsam ovisshet öfver ställningen och missleda äfven många välsinnade, beträffande herrskarens initiativ. Kortligen: det råder fullständig samklang mellan kejsaren och hans statsminister eller, såsem Ollivier i lagstiftande församlingen kallade honom, , vice kejsaren. Tidningen Libert emottager detta bevis på harmoni i de högsta regionerna med ett fruktansvärdt hån, åt hvilket hon gifver luft i en artikel. som hon kallar: tt skådespel i fem akter och som hon gifvit till motto följande ord af marskalk Torey, yttrade i senatens session den 18 Mars 1865: , Ar jag väl underrättad, så har kejsaren beträffande expeditionen till Mexiko sagt, att den skall blifva ett af de skönaste bladen i hans regerings historia ... Historien skall en gång visa, att dessa ord äro sanna. (Bravorop från senatens bänkar). Artikeln visar nu, att Rouher den ena dagen motsäger hvad han den föregående dagen har påstått; att han den ena dagen spelar den öfvermodige, den andra dagen den förkrossade, men att allt endast är komedi. I ,, andra akten framställas scener ur senaten, och det heter der bland annat: Det var den 18 Mars år 1865 som marskalk Torey i senaten tillät sig följande yttrande: ,,En tidning har nyligen uppstämt sorgetjut öfver det öde, som drabbat en hr Porfirio Diaz, Oajakas försvarare. En underrättelse, som dock ännu tarfvar bekräftelse, har nämligen inträffat, att nämnde hr Porfirio Diaz blifvit tillfångatagen och skjuten. Han var, tillägger man, general för en regulier truppstyrka, och man borde hafva behandlat honom såsom sådan. Men jag säger, att om hr Porfirio Diaz blifvit fysiljerad, så har han, på min ära, mina herrar, endast fått hvad han förtjenat (Bifallskratt från senatens bänkar). — År 1867 stod saken något annorlunda. Då underhandlade hr Porfirio Diaz och marskalk Bazaine, såsom fältherre med fältherre, och marskalk Bazaines afsigt med underhandlingen var, att hr Porfirio Diaz skulle tillåta våra trupper att oantastade draga hem. Nu fråga vi: med hvilken rätt våga de herrar, som utbrista i bifallrop vid underrättelsen, att man mördat en besegrad, en afväpnad man, som försvarat sitt fådernesland mot utländska eröfrare — med hvilken rätt våga desse herrar att kalla en af främmande bajonetter landet påtvingad furstes afrättning för mord? Vi, som icke hafra två slags vigter, två slags moral och två slags politik, vi se med dubbel smärta såväl de juaristiska generalernas afrättning til: följd af dekretet den 3 Oktober 1865, som den besegrades i Queretaro afrättning den 19 Juni 1867,