Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1867, sida 1

aver en al de mlltara stotestenarne 101 antagande af folkbeväpningens grundsats, ty det är gifvet, att denna beväpning blir en omöjlighet, derest icke manskapets öfning kan ske inom en så kort tid, att landets ekonomiska välfärd och de enskiltes lefnadsställning icke dermed blifva uppoffrade. Det är här Schweizs föredöme eger sin största och hufvudsakliga betydelse. Och då möter oss det i sanning hugnande faktum, att båda de officerare, med hvilkas skrifter vi här sysselsätta oss, hafva ganska litet att erinra mot hvad den Schweiziska armsen i detta hänseende erbjuder. Båda tala de visserligen om den ,korta öfningstiden — och den är, äfven i vår tanke, alltför kort — men de tala icke om att truppen dermed saknar vare sig sammanhållning, manöverfärdighet eller skicklighet i vapnens bruk. Major H. yttrar rörande infanteriet: Ehuru man ej kan annat än med loford omnämna de bemödanden, som göras för rekryters utbildande i målskjutning, och ehuru vid sjelfva repetitionskurserna mesta tiden användes till manöver, bör dock den anmärkningen ej underkännas, att den nästan uteslutande riktning åt målskjutningshållet, som infanteriet fått, det under hela tjenstetiden fortgående öfvandet i skjutning, medan andra öfningar endast i ringa mån eller alldeles icke ega rum — att detta innebär en fara, som endast genom ett dugligt befäl kan undanrödjas. Den ärade förf:n synes oss här hafva hemfallit till en oförklarlig motsägelse. I samma andetag nemligen som han säger, att vid repetitionsöfningarne — hvilka äro de hufvudsakliga i Schweizs armk — mesta tiden användes till manörer, klagar han öfver att andra öfningar än skjutningen endast ega rum i ringa mån eller alls icke. På ett annat ställe yttrar han: ,i allmänhet användes den korta öfningstiden med nit och med håg. Dock bör anmärkas, att man på gevärsexercis, sträckning och linierakhet lägger en vigt, som är förvånande i en arme med så liten öfning. Motsägelsen i dessa anmärkningar är uppenbar. Skulle det emellertid vara händelsen, att man lade för mycket an på skjutfärdigheten, uppå bekostnad af andra jfningar, så är likväl denna ensidighet vida mindre vådlig än den motsatta, eller då infanteriets skjutfärdighet blir, såsom t. ex. hos oss, i högsta grad försummad. Har man åter i Schweiz lagt för stor vigt vid vissa onödiga infanterirörelser, så bör man icke glömma, att det är först i sednaste tider, som hrr Militärer insett ogagneligheten och skadan af en hop militäriskt pedanteri, hvilket de förr bedyrat vara alldeles nödvändigt. Att Schweizs officerare icke genast frigjort sig från dessa fördomar, må man nu klandra, om de också hos yrkesarmterna allt sortsarande florera; men vi tro dock, att man skall blifva dem qvitt snarare i Schweiz än i de flesta andra länder. Rörande truppsammandragningarne (de större öfningslägren) vitsordas ,,de bemödanden, som göras, att ge det hela en praktisk riktning och isynnerhet att väl använda den korta tiden. Man ser att den tanken, att det är ett fosterländskt mål arbetet gäller, är lefvande. I afseende å specialvapnen anmärker major H., att ,,den korta öfningstiden är i ögonen fallande. Det är dock egentligen kavalleriet och artilleriet han härmed afser. Hvad det förra angår har han visserligen rätt, ehuru det schweiziska kavalleriet hufvudsakligen blott afser ordonnansoch förposttjenst, och då man i Schweiz lägger föga vigt på detta vapen; men i fråga om artilleriet torde anmärkningen ega mindre giltighet, då detta vapen i den schweiziska armåön är synnerligen lofordadt, ett omdöme, hvari bland andra den engelske öfversten Simmond, i sin rapport af den 21 Oktober 1863, instämt. Major H. tillägger dock: ,, denna för de olika vapnen korta öfningstid skulle vara af mindre inflytande, om man egde befäl med behöflig bildning. — ett vigtigt erkännande från hans sida. Mot sjelfva grunden — den allmänna värnepligten — för det schweiziska systemet har förf:n ingenting att anmärka, utan synes fastmer hylla densamma. Äfven en ,.svensk officer gillar samma sak, och anför bland annat, utan protest, följande totalomdöme af en ansedd schweizisk officer öfver den schweiziska milisarmöen: Jag är öfvertygad att vårt system i princip och i sig sjelft är godt och att det utan tvifvel har ganska stora moraliska fördelar, i det armån icke här är sammansatt af endast de fattigaste och mindre upplysta klasserna i samhället, utan i sanning innehåller kärnan af nationen; men för att göra Sy emet helt och hållet praktiskt och värdigt att tagas efter i andra länder, borde man till en början komplettera det genom att skapa en permanent generalstab, på det officerarne, hvaraf den består, må hafva en betryggad framtid och kunna sysselsätta sig endast med deras militära kallelse. Dessutom fordras det ständiga kadrer för den aktiva armån; landtvärnet kunde vara dem förutan. Någon förlängd öfningstid sordrar emel