Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1867, sida 2

Men lyckligtvis motsvarade de i detta jordiska paradis boende menniskor den välmåga, som de egt förmåga att till kämpa sig, och redan på första aftonen kunde gästen infö sig aflägga det vittnesbörd, att den familj, i hvilken han in trädt, var värdig denna lycka, ty han sade upprepade gånge för sig sjelf: — IIVilket hus, hvilken park, hvilken egendom! Men ockshvilka menniskor, hvilken familj! Ja, här fick man en gång i verlden se en familj sådar den bör och måste vara, om den skall motsvara begreppet a detta ord; ty vid första blicken hade den erfarne mannen fun nit, att Ernst Schilling verkligen var familjens fader och at hans barn verkligen voro husets barn, som förtjenade den in nerliga kärlek, hvilken han egnade dem; ty en sällsynt har moni herrskade, likasom i hela organismen af detta hus, s: ock bland dess serskilda medlemmar, och under hela den långtid, som Reinhold hade lyckan att tillbringa der, förnams in tet enda störande missljud i det helas välljudande ackord. Men låtom oss återvända till vår berättelse och nu ändt ligen med gästen inträffa hos hans värd på Schillingslust, de: sedan ett par timmar tillbaka redan allt var förberedt til hans emottagande. Den eldige skymmeln hade snart nog tillryggalagt der korta vägen till Oevelgönne, och högt gnäggande vek har in på den till parken ledande körvägen samt stannade framföi boningshuset, hvarefter Christian, strålande af lycka att så evident hafva bevisat sin kusktalang, smällde högt med piskan för att fästa uppmärksamheten vid sin ankomst. Reinhold hoppade, törvånad seende sig omkring, framföi den täcka blomsterträdgården ut ur det lätta åkdonet, hälsac af den glada sången utaf tre kanariefoglar, hvilka i förgyllda från de starka grenarne at ett par stora granatträd nedhängande burar sorglöst sågo sitt lif förflyta. För öfrigt var träd gården tom, de hvita stolarne, uppställda kring ett skuggrik träd rundtomkring ett bord af gjutet jern, voro obesatta, och ingen menniska syntes till. — Men hvad är det här, hvar hålla de då till? ropade Christian till en gosse, som framträdde för att föra der löddriga hästen och åkdonet till de närbelägna stallbyggnaderna.