Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juli 1867, sida 1

dande deri, ty mitt lugna bröst genomblixtras liksom af ett obeskrifligt, innerligt deltagande, och jag kan, jag kan icke tänka mig, än mindre säga, hvad det är, som likt den brusande vågen af en annalkande storm upprör och genomtränger mitt sinne. Huru? Hotar mig möjligen en fara, en oundviklig och dertill okänd fara? Fara? O nej, hur skulle någon sådan kunna hota mig från detta sorgsna, fredliga qvinnoanlete, i hvars gåtfulla drag det andaktsfulla hänvändandet till Gud så innerligt, så underbart blandar sig med den rent menskliga känslan och klagan? Hur länge Reinhold Strahl tänkte eller fastmer grubblade på detta sätt och hur länge han oaflåtligt riktade sin blick på den sköna andäktigas gestalt och ansigte, visste han ej sjelf. En half timma hade för honom förflutit som en minut och han hade derunder icke ens hört sången, som kören vid hans sida redan längesedan åter begynnt. Plötsligt for han nästan förskräckt tillsamman. En hand hade åter lagt sig på hans skuldra, och då han vände sig om, varseblef han Jakobsson, som med vänlig min sade: — Kom med härifrån. Er närvaro här börjar väcka en onödig uppmärksamhet — dessutom är tiden inne att bege er till Altona, ifall ni ännu vill spisa hos gamle Schilling. — Ja, ja, jag kommer genast, svarade läkaren, synbart förlägen, men säg 1inig först — hvem är det fruntimret — derborta vid tredje pelaren — hon med hvita klädningen och de violetta banden? Den tillfrågade följde den frågandes tydliga blick och riktade sitt mörka öga länge och uppmärksamt på den betecknade personen. — Det är märkvärdigt, svarade han slutligen, jag känner de flesta fruntimren, men just denna ena känner jag ej. Jag förvånar mig sjelf deröfver, ty ett sådant ansigte ådrager sig alltför mycken uppmärksamhet, för att man ej skulle göra sig underrättad om egarinnans namn. Men kom med, jag skall genast fråga någon, som utan tvifvel kan lemna oss den önskade upplysningen. Reinhold kastade ännu en betydelsefull blick på den mot elaren lutade judinnan, derefter lösslet han sig med inre motsträfvighet, vände sig om och följde sin ledsagare ut på korridoren.