Den heddrlige, lärde Norlin lemnade efter sig en son, som med djupa kunskaper och vidsträckt lärdom fann sig lycklig a att lefra och dö som komminister i Bankeryd, i stället att möjligen pryda en professorsstol. Konrektern hette Nils Daniel Enander. Med ett sydländskt utseende, lifliga bruna ögen och ett godt hufvud var han mer intressant än lärd. Han hänvisade ej alltid till boken, utan talade med oss och tillät oss göra våra frågor, fastän han ibland lät oss veta, att frågorna voro enfaldiga. Han var mycket sjuklig. Inom honom kämpade, liksom hos många andra, en liflig ande mot den kroppsliga förstörelsen, som oupphörligen framgick. Slutligen kunde han ej mer gå ut, och den Iefvande anden hade blott ett par glänsande ögon att tala igenom. Enander egde ett eget hus midt emot skolan. Han älskade bjerta färger liksom han älskade musik och skön konst. Hans hus fick derföre den aldra besynnerligaste utmålning man kan tänka sig. Jag har ej sett något dylikt förr än i Köpenhamns Alhambra med sina klarblå, röda och gula grannlåter. Invändigt var det äfvenledes något kuriost — något i pompejansk stilÄ Konrektorn hade äfven liysbå fallenhet för nya påhitt. ktt af dessa var, att man i stället för kläde (som den tiden var mycket dyrt, hvilket gjorde, att det i Norrköping kallades ,,den goda tiden-) kunde och borde begagna blåfärgade, sämskgarfvade fårskinn, hvilka på köttsiGam verkligen ha den finaste klädesludd, man kan änka sig. . Han lät således sy sig väst och frack af fårskinn -nemligen blåtärgade. För att sprida kunskapen derom äfven bland , folket, bestod han en Pojke i en af de lägre klasserna en fullständig dylik habit. N i andra afundades pojken den fina drägten; menj ej långt till, undergick den förändringar af den mest betänkliga art, hvarjemte byxor och ärmar på ett obeskrifligt sätt, efter några regndagar på våren, blefvo förkortade. Enander låtsade att ej so cin okyddslings kameleontinska färgförändringar; men slutligen, då drägten antagit alla möjliga blåaktiga nyanser med tillhörande komplementfärger, i gult, gulgrått och brunt, uppkallades han för att besigtigas och erhälla moraler. Det är ej möjligt att föreställa sig vår skadefröjd, när korrektor med fasa varseblef, att pojkens ,mamma sytt ihop kläderna, så att han befann sig ungefär som en kräfta, ur stånd att komma ur tröjan. Vidare befanns det, att ,,mamma idkade hembak, och att ynglingen med sin fastsydda tröja hade sin liggplats på ugnen, hvarigenom skinnplagget kom att blifva delaktigt, af den upphöjda temperaturen efter limpbaket dagen förut. Fenomenet blef sålunda på ett naturligt sätt förklaradt. . Läraren i musik hette Hesstein och var tysk till börden. En glad person med mycket krokig näsa, hvilken dessutom var betydligt sned. Han spelade fermt liten fiol, fastän en smula falskt, och nyttjade sin stråke äfven på våra oskyldiga hufvuden, utan att ändå träffa på tonsinnets organ. Han var från topp till tå klädd i mellangrått och nyttjade grå hatt, var en ,lebensbruder, och öfvergaf tjensten, jag vet ej när. Men många år derefter, som välbeställd kandidat, besökte jag Landskrona och klättrade, om jag ej misstar mig, hela tyra trappor upp på en vind, som utgjorde stadens teater, och der Berggrens trupp spelade. En del af scenen doldes af en stor skorsten; men bredvid denna skorsten var orkestern, och den bestod af — direktör Hesstein ensam, solospelande på sin fiol. Der satt han i samma grå kläder, som förr, med fiolen under hakan och den sneda näsan derutöfver. Fiolen tystnade, ridån gick upp, och jag fick se en lång, mager flicka, som spelade bra, fastän jsten var skarp; men hon såg just ingenting ut för verlden. Jag läste på affischen, hon kallades .eleven Emilie Högqvist. Flera år derefter beundrade jag den stora konstnärinnan, sin tids sörtjusning, så skön var hon och så snillrikt sann i sitt spel, — men åter många år derefter, sedan tiden rullat undan sina vågor ännu ett stycke, firade vi i konstnärsgillet hennes minne med tal, poesier och sånger. IIilket vexlande lif mellan vinden i Landskrona och den kungliga scenen, mellan den kalla blicken, som mötte eleven, och den tjusta, som mötte den fulländade konstnärinnan, mellan ,,den dunkla början — glansen — grafven! Men — posten skall gå — jag vill sända detta till tidningen, om den vill hålla till godo med ett planlöst utkast från en bland sina många vänner. Dock, hvilken liten kedja af minnen, som likt klingväxter slingrat sig tillsammans inom loppet af omkring fyrtio år. Så händer det alltid de gamla. När de inträda i minnets lunder finna de der intet enda stycke, af hyilket man kan förfärdiga ett ,,konstverk, utan Åle stå der, som man står i Centralamerikas urskogar, omgifna af tusen rotfasta hågkomster, och ögonblickets parasiter, som klängt sig fast kring de förra, och lefva endast genom luftrötter. Man har svårt att få reda på sjelfva stammen till ett minnenas blomknippe, som ännu lefver. och ett annat, som längesedan gått ut, eller fatta orsaken hvarför ett vigtigt minne hastigt fällde sina blad, under det att ett obetydligt bibehållit sin friskhet under ett halft sekel. (Ny Illustr. Tidn.)