sig nödsakad att vidtaga allvarsamma försigtighetsätgärder, men tillika att framgå med en viss diskretion, för att icke genom officiella handlingar upphetsa passionerna och afskära en fredlig utjemning. Med afseende på den luxemburgska frågan var regeringen beredd att svara på lagstiftande församlingens frågor, men i hvarje fall hade det varit nödvändigt — i fredens och landets intresse — att gå utöfver de vanliga finansiella reglorna. I franska lagstiftande församlingen kom omsider, den 9 dennes, den mexikanska frågan på tal. Ihiers höll sitt länge förutspådda töredrag i denna sak och sökte, efter en längre historisk återblick på expeditionens orsak och utveckling, bevisa, det försöket att upprätta ett mexikanskt kejsardöme endast ledt till många landsmäns undergång, förlusten af handelsförbindelserna med Mexiko, förstörandet af Frankrikes inflytande i Amerika, och slutligen till dess nedsättande inför allmänna meningen i Europa. Den lärdom, som framgick af denna sorgliga expedition, hvilken var företagen mot landets enstämmiga . önskningar, och som hade räckt i 6 år, var — efter Thiers förmening — att en parlamentarisk regering med ansvariga ministrar borde komma i stället för ,,den personliga regering, som icke tillät någon verklig och solidarisk ministeransvarighet, utan endast isolerade ministrar, som hade att utföra regentens vilja. Detta anfall mot det nuvarande systemet, som på ett snillrikt sätt framställdes, mottogs af församlingen med tystnad och utan att afbrytas. Thiers kastade till slut en blick på situationen i Tyskland och dess sorgliga följder för Frankrike. Efter Thiers talade Granier de Cassagnac till försvar för den mexikanska expeditionen. Den siste talaren var Jules Favre, som påstod, att den egentliga tanke, som låg till grund för expeditionen till Mexiko, var önskan att kullkasta den republikanska regeringsformen och upprätta en monarkisk i dess ställe, men att regeringen ständigt sökt fördölja denna plan. De franska trupperna borde hafva fört Maximilian till Frankrike och icke hafva tillåtit, att skulden för hans blod skulle återfalla på detta land. Dessa yttranden framkalade den häftigaste rörelse i församlingen. Af ett förut meddeladt telegram har synts, att statsministern på det mest energiska sätt protesterade mot Jules Favrees yttranden, och fästade uppmärksamheten på, att franska regeringen minst tjugo gånger uppmanat Maximilian att återvända med expeditionstrupperna. Det heter i ,,Libert6: , Efter hvad vi höra, är det nu afgjordt, att en ny ministör skall upprättas, nemligen: ,,ministören för Paris, och portföljen härför skall naturligtvis gifvas åt baron Hausmann. I armåen blir sinnesstämningen alltmer och mer uppretad mot marskalk Bazaine, som af de från Mexiko återvända regementena beskylles för att med bestämd afsigt hafva utsatt de franska trupperna för strider mot alltför öfverlägsna skaror. Man påstår orsaken härtill hafva varit, det han ville hålla sig qvar i Mexiko, der — som bekant är — hans fru har sin familj. Genom de franska truppernas partiella nederlag ville han göra sitt återkallande till Frankrike omöjligt, ,, enär den franska äran förbjöd detta. Då han nu hade observerat, att juaristerna alldrig höllo stånd, der de stodo mot franska trupper, såftördelade han regementen och bataljoner sålunda, att alltid fransmännen hade jemte sig opålitliga mexikanska trupper. General Douai — som alltid var onådigt sedd af marskalken — ställdes ständigt på de farligaste posterna, för att derigenom likasom bereda nederlag åt honom. Sådane berättelser gå nu från mun till mun, och de återkomna mexikanska trupperna Önska ingenting högre, än att deras förre öfverbefälhafvare måtte ställas inför krigsrätt. Oaktadt de dementier, som man gitvit ryktena om förändringar i ministören, bibehålla sig likväl dessa rykten. Så påstås nu, att Ollivier skulle blifva inrikes-, Walewski utrikesoch Fould finansminister. ENGLAND. Stort missnöje råder öfver regeringens hållning i afseende på vicekonungens af Egypten besök. , Sunday Gazette uttalar sin harm öfver, att icke en enda medlem at den kungliga familjen var tillstädes för att mottaga vicekonungen, då han inträffade i London, samt påminner om, att Ismail Pascha, då den engelska Medelhafsflottan gästade Alexandria, mottog officerarne på ett furstligt sätt, ställde hästar och okinacer i öfverfsöd till deras