Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1867, sida 2

Under denna tid gick han ej miste om något af den fortsatta gudstjensten. Straxt efter psalmens slut hade förbedjaren börjat bönen för de aflidne, och märkvärdigt nog åter på hebreiska språket, och detta skedde på ett högst monotont, mot det helt nyss emottagna sköna intrycket fullkomligt stridande, sätt, så att äfven deu dervid mera intresserade församlingens uppmärksamhet synbarligen minskades och en och annan tillochmed lemnade templet, för att några minuter hemta frisk luft. Sedan äfven detta föredrag var slutadt, hördes efter en kort paus ånyo en mild, alla åhörarnes fibrer gripande orgelmusik, till hvilken omedelbart anslöt sig en likt en uthållande suck ljudande sång af kören, hvartill texten, såsom Reinhold läste i sin bok, hade följande ordalydelse: Hvad är menniskan, o Allsmäktige, att Du tänker på henne? Hvad är den af stoft födde, att Du ger akt på honom? Menniskan är ju lik Intet, lik skuggan hennes lifstid; om morgonen blomstrar hon lik plantorna, aftonen ser henne matt och vissnad. Du förer menniskan till grafven och ropar sedan: Vänden åter, menniskobarn! O, att de vore vise, visliga tänkte på ändan! Skatter medfölja ej i grafven, ej heller följer värdighet med dit ned. Öfva dygd, vandra i fromhet, ty salig är de frommes framtid. Gud löser sina tjenares själar, fördömer ej den, som på Honom litar. Den nästan öfverjordiskt klagande och likväl tröstefulla melodien till denna mästerligt utförda sång verkade det sista, som ännu återstod att verka i den kristne mannens själ. På det djupaste ångrande, att han dagen förut kunnat förekasta en jude en viss brist på djup känsla, lofvade han sig sjelf att — AFe ) Se H.-T. n:o 159. 4