Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1867, sida 2

väl alla de gamla satserna och fördömde saf hjertans grund alla de nya kättarelärorna, men någon sedlig reform inom I kyrkan förmådde det ej bringa till stånd. Emellertid fick påfvedömet en ytterligare nådatid af 300 år, en i sanning ganska lång period, för hvilken det har väsentligen att tacka den domnade kraften hos den reformatoriska rörelsen och den dogmatiska förstening, hvari äfven protestantismen inträdde. Den vårbrytning, som ingick med det förra århundradets slut, bebådade en omI bildning af de gamla formerna både i stat och kyrka. Den nya tidsandan har framför allt till sin uppgift, att söka sanninIgen, oberoende at de traditionella föreställningssätten, att häfda individens rätt och ansvarighet gentemot institutionerna och kyrkans medlarekall, att, såsom följd häraf, göra gudsfruktan och sedlighet till lefvande makter i läran och handlingen, i stället för en blott formell auktoritetseller bokstafstro, samt att oblidkeligen undanrödja de torra grenar på mensklighetens träd, som hindra ljuset att fritt strömma fram omedelbart från himlen. Så är yxan satt till roten på allt prestvälde, vare sig romerskt eller protestantiskt. Det är i denna trångmålsperiod, som hundradeoch tusental af den romerska kyrkans prelater och lägre tjenare samlats kring foten af den bräckliga påfvestolen, hvars makt lämpligt representeras af en ännu bräckligare gubbe, hvilken i sina darrande händer krampaktigt håller de afgudabeläten, för hvilka hopen varit van att knäböja. Det är detta skådespel, som i dessa dagar erbjudits i det gamla Rom och hvilket den europeiska bildningen betraktar dels med likgiltighet, dels som en kuriositet. Något högtidligt eller vördnadsbjudande kan man icke se i denna kamp för bibehållande af former, från hvilka lifvet redan vikit. Vi stanna dock dervid ett ögonblick och låta läsaren deröfver anställa sina betraktelser, då vi utur ett annat blad återgifva följande skildring af denna fest och dess betydelse: ,Det är den adertonhundrade årsdagen för aposteln Petri död ätvensom en storartad kanonisation, som samlat de rättrogna kring sin öfverherde och föranledt en mängd demonstrationer till förmån för kyrkans öfvervälde. Mera än 500 biskopar och omkring 9,000 andra prester samt 60—70,000 främlingar, som ditlockats dels af nyfikenhet, dels af trosnit, svärma omkring på Roms gator och gifva dem naturligtvis ett särdeles lifligt utseende. I stället för de granna uniformerna, de af perlor och juveler blixtrande drägterna, de ståtliga militärerna och de sköna qvinnorna, som ända till den sista olycksposten från Mexiko hvimlat på de mest storartade fester och baler i Paris, ser man här kyrkliga högtider oafbrutet aflösa hvarandra, alla besökta af ännu större massor, men dessa sammansatta af åtminstone till det yttre allvarlige män i långa kaftaner och med högtidliga steg. Omvexling i yttre måtto saknas dock icke heller här; bland den öfvervägande mängden af svartrockar framsticka de högre prelaternas rikare drägter, och bland dessa utmärka sig särdeles de österländska patriarkerna i sina rika och brokiga, ofta nog om gamla testamentet erinrande drägter. Inför denna ofantliga samling håller påfven lifvade tal om den enighet, som råder mellan Kristi ståthållare och biskopparne och som alltid skall gifva ökad styrka åt den katolska kyrkans makt. På den 21:sta årsdagen af sin thronbestigning (den 16 Juni) upprepade han förkastelsedomen öfver vår tids alla politiska och andliga frihetssträfvanden, hvilken han redan uttalade i sin bekanta syllabus från December månad 1864. För att kröna verket talar man äfven om inkallande af ett ekumeniskt kyrkomöte till nästa år, för hvilket skulle framläggas tre frågor: 1. om tidsandens förvillelser i afseende på den katolska tron; 2. om önskliga ändringar i kyrkotukten; 3. om nödvändigheten af påfvens verldsliga herradöme. Sin glädje häröfver hafva de församlade biskopparne uttryckt i en tillgifvenhetsadress, der de säga sig af ett sådant möte hoppas stor framgång och hysa den förtröstan, att furstar och folk icke vidare skola tillåta sig att misskänna och förneka ,,påfvens rättigheter och myndighet. Målet för det nya kyrkomötets verksamhet skall alltså blifva att noga bestämma och förfäkta den heliga stolens rrättigheter och myndighet, icke att bana väg för sådana ändringar i de kyrkliga institutionerna och anspråken, som kunna motsvara tidens framsteg i alla riktningar, såsom man fordom försökte på de stora concilierna i Basel och Constanz. Man vill lägga en grundval, stark såsom graniten, för denna påfvens myndighet, som i den ofvannämda syllabus uttalat fördömelsen öfver allt framåtskridande, alla liberala idter, hela den nyare civilisationen med dess fordran på rätt till undervisning, tankeoch tryckfrihet. Det väntade kyrkomötet har redan af Veuillot blifvit betecknadt såsom ..motrevolutionen, och dermed har han sannerligen gifvit barnet dess rätta namn. När alla dessa den romerska kurians rådgifvare åter sammanträda nästa år i December månad, icke skall det fattas dem god vilja att genomdrifva en andlig metrevolution. Men när de slutligen skola verkställa sina beslut, lära de icke numera kunna sätta sin lit till den verldsliga armen, som i forna dagar så välvilligt stod dem till buds. Tiderna hafva ändrats allt för mycket sedan dess. Bland de 25 den romerska kyrkans kämpar, som denna gången varit nog lyckliga att af påfven ech hans kardinalkollegium erhålla helgonglorian, märker man äfven Pedro af Arbues. Denne Pedro var på sin tid storinqvisitor i Spanien, detta avtodatcernas förlofvade land, och hade till dess största höjd uppdrifvit konsten att vädra kättare, för att oupphörligt kunna mata bålet, till stor gamman för några vidskepliga envåldsherrskare och tillika för ett vidskepligt folk. Judarne voro det förnämsta föremålet för hans brännande nit, och sedan han för detta offrat några hundra, ja tusental af detta olyckliga folk, blef han midt framför högaltaret i Sevillas domkyrka dödad af två judar, som sålunda sökte utkräfva hämd för sina talrika landsmäns lidanden. Genast blef han en Kyrkans martyr, och nu har han af den menniskovänlige Pius den nionde blifvit förklarad för ett helgon. Man vet knappt, om man skall tro sina öron, då man hör, att en sådan dyrkan skall egnas en man, som utmärkt sig endast för att vara en af inqvisitionens ifrigaste bödlar. Väl förefaller det underligt att höra alla öfriga katolicismens besynnerliga påfund, då den t. ex. till en helig trossats upphöJer läran om jungfru Marias obefläckade aflelse eller då den söker gifva samma höga plats inom religionen åt läran om nödvändigheten af påfvens verldsliga makt. Man tycker att de tider skulle för längesedan vara förbi, då man trodde sig kunna blända enfaldigt folk med allt detta helgonmakeri, som nu bedrifves ifrigare än någonsin förut, likasom man hade en instinktlik aning, att det måhända snart är alldeles slut med den blinda tron på påfvens ofelbarhet och maktfullkomlighet och att det således är bäst, att man skyndar sig med att upprymma det återstående förrådet af helgonkandidater. Men om man ock genom alla dessa och många flera medeltidsåtgärder blifvit van att se den heliga stolen handla i rak strid med alla nyare ider, innefattar dock kanonisationen af denne Pedro af Arbues ett så stort trots mot hela tidsanden, att den öfverträffar allt annat. Alla dessa ytterlighetsätgärder, nästan öfverträssande allt hvad som förut utgått från den heliga stolen, bevisa bäst dess svaghetstillstånd. Påfvedömet sjunker ständigt djupare i aktning hos de folk, som i andligt hänseende skulle stå under dess spira; det gör förtviflade ansträngningar att hålla sig uppe,