Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1867, sida 2

n. YWoånf11. TLIAumngen er följande. berättelse: Om vi under någon tid iakttagit tyst t ad rörande Lefteri och hans band, är det icky : af brist på äfventyr att berätta, utan af sköl ;, dem klokheten förestafvat, men hvilka nu icke I åängre lägga hinder i vägen för meddelande af fö ljande berättelse : Omkring kl. 10 på aftonen den 30 sistlidne Maj knackade röfvarcanföraren, åtfö djd af 15 af sitt band, på dörren hos en d:r Sar Al, en engelsman, boende i Yalowa på Mindre As iens fastland. En blick genom ett fönster i öfr e våningen gjorde hvarje fråga, hvilka de fremm ande månde vara, alldeles öfverflödig. och då hu set var fullkomligt försvarslöst — dess enda inv ånare voro egaren, hans hustru och barn, ett frem mande fruntimmer, som var på besök, samt ett manligt och trenne qvinliga tjenstehjon — öppnad es dörren och bandet insläpptes. Lefteri inträde le först och efter en mycket samiljar helsning. gre p han saken genast an genom att underrätta do ktorn det han och hans band helsat på i akt ; och mening att få qvällsvard med en liten de sert af 18,000 rdr i kontanter. D:r Sarell bad dem vara välkomne till supen, men beklagade at t han hade sin kassa i staden. Röfvaren svarade : itt detta var en olycklig tillfällighet, som skulle nödga honom att utbedja sig doktorns sällska Pp till bergen, till dess saken kunde hinna ordnas genom ett bud till turkiska banken. Som de ec nellertid hatt en temligen lång promenad på a ftonen, ville de med fru Farellls tillåtelse före af ärden intaga några förfriskningar, och damerne. behöfde emellertid icke frukta för något otillbor! ägt behandlingssätt från hans följeslagares sida. Suptn serverades och som både rätterna och vinet befunnos utmärkta, visade resultatet att äfv en röfvares sinnen kunna uppmjukas genom en t jod måltid. Sedan en lätt husvisitation visat att ingen kassakista fanns på stället, nedsatte Lefteri,—Tör att, såsom han sade, visa damerna en arti ghet — sina fordringar till 9,000 rdr och erbjöå 1 sig att taga en revers af doktorns hand pr 30 dagar. Som hans egen klocka gick illa, utbad han sig äfven af sin värd ett par dyrbara guldrepeter ur, Ivsilka för tillfället buros i herrn och frun ij, huset. Som man icke gerna kunde göra invän dningar mot en så artig gäst, öfverlemnades ured, reversen författades och underskrefs och ef ter de omständligaste ursäkter för den sena visi ten aslägsnade sig det ovälkomna fremmandet kl. 3 på morgonen. Saken har varit föremål för medd ejanden mellan engelske gesandten och turkiske storv iren, och vi hafva anledning förmoda at, Porten skall hålla doktorn skadeslös, för såvirt den icke inför hela verlden vill erkänna, det i1ess sednaste lemnade garanti för skydd af utla mingars egendom är utan vigt och värde, och blestt en snara, såsom den måste anses, om utländsk e nybyggare skola vara utsatte för dylika utpir undringar. I detta serskilda fall är det klart, stt man måste bibehålla godt förstånd med. röfvan en, ty eljest skulle Valowå blifva obeboeligt, de rest det icke erhölle en liten garnison till skydd. En björnjagt i Dalarne. I Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift, hvars första häfte för detta sur nyliger utkommit, läses följande beskrifning öfver en b agt i Dalarne: Ti mmerfällare, m d. 16 Mars detta år voro ute i skogen vid Jönsaåsens fäbodar i Ore socken, upp skrämde den dagen en björn, som låg uti ide. Oförtöfvadt anställde jagt å honom af inspektor B:g och 3 andra jägare, försedda med hundar. Sedan man halfannan jlerdingsräg följt spåret, fingo hundarne upp björnen, som raskt gick undan, oaktadt skaren, som gynnade skidgångarnes fart, icke allestädes var tillräckligt stark att bära upp björnen. Så fortgick sten d. 17 och 18, då matsäcken tarfvade förstå kning, för hvars anskafsande från Furudals bruk ett afbrott i förföljel-sen måste göras. Sedan denna angelägenhet blifvit ombesörjd, börjades jagten ånyo på allvar och den 19 fingo skyttarne sigte på björnen, då först: en af dem och kort derelter en annan fick lossa: skott på honom. Nalle upptog dessa helsningarganska illa; han vände sig mot den, som sköt sist, slog omkring sig och bet i träden. Emellertid hade han ej tagit stor skada utan Iuffade af vidare, sedan han sålunda gifvit luft åt sitt dåliga äl, lynne, och des i hack och häl at jägare och hundar. Följande dagen blef man änyo varse björnen, men i anseende till skogens täthet lät det sig icke göra att få skott på honom. Björnen hade nu blifvit jagad i fyra dagar; både jägare och hundar började tröttna, men icke desto mindre höll man ut och fortsatte jagten 021, 22 och 23. Sistnämnde dag blef en af jäga.ne, en gammal björnskytt, i tillfälle att ge björnen ett skott på 20 å 25 alnars afstånd, dock utan annan påföljd än att man fick något blod af Nalle. Natten till d 24 tog man qvarter i Finsthögst by, Alfta socken, och fortsatte jagten följande dag, då sällskapet förstärktes af två objudna jägare, som möjligen voro ute i andra jagtärenden. Ännu två dagar höll man ut, dock med! lika ringa framgång, som tillförene. förföljelsen medtagit jägarr.es Då den ihärdiga f krafter och deras mödor varit så lönlösa, afs tod nu det ursprungliga jagtsåällskapet från att förfölja denne som det tycktes förtrollade björn, men ett nytt skyttelag af fem personer började leken om igen. Ufter hvad min sagesman urpgifvit, singo de nya jägarne lossa icke mindre än 11 skott på besten, men utan att han deraf vog någon skada. Då tröttnade äfven detta andra jagtparti, men aflöstes af ett tredje. Den oafbeutila förföljelsen hade nu så uttröttat björnen, att han ändtligen lade sig att hvila under en sten. IIan upptäcktes der, Två bland jägarne togo plats på stenen, färdiga att skjuta, och den tredje oroade björnen med en stång, samt retade honom att rusa fram. Ian blef nu påskjuten af de båda posterade jägarne, och skotten träffade visserligen, men icke -allvarsammare än att Nalle gaf sig i väg. Björnen redde sig äfven ur denna klämma! Man började nu tro, att krut och bly ej rätt kunde bita på denne hårde best, och i denna å vertygelse sålde det tredje jagtpartiet sina rättigheter till ,,björn i skogen för 10 rdr till fanjunkaren B—n och förmannen B—m. Jagten och björnen med hvilade nu till den. 5 April, då B—m kom till Böhle by, hvarest jemte andra äfven jag för tillfället befann mig, och delgaf oss det glada budskapet, att han lyckats invänga björnen inom en jemförelsevis liter, ring, och att Nalle der ,låg tryggt. Ehuru kl. då var öfver 12 och björnens lägerställe var en och en half mil aflägset, beslöto att samma dag anställa jagt på honom, hvilket dock ej varit möjligt, såvida icke en timmerväg funnits, som satte oss i stånd att åkande tillryggalägga större delen af afståndet. Ilästar anskaffades, min på stället boende vän W. fick släppa till sina bössor och kl. 2 gåfvo vi oss i väg. Vi instufvade oss i en långsläda och i en skogsåka eller såkallad huska-, och, tack vare de faska hästarne, kommo vi fram på två timmar, oaktadt de ständigt förekommande gröpporna, tre till fyra fot djupa, gjorde vår färd i sanning uppskakande. Framkomne till det ställe der vi skulle stiga af påträffade vi en jägare, AIlvitas Per, hvilken genast ställde sig till vårt för ogande. Vi fingo nu utbyta Åkdonen mot andra fortskaffningsmedel, nemligen skidor, vid hvilkas pegagnande jag för min del hade ringa vana, så mycket värre för mig som, tåfästen och kappor på det skidpar, jag skulle begagna, ej passade till mina fötter. Det fick i alla fall gå an, så godt det kunde, och låtsande om ingenting stretade jag fram i mina kamraters spår. På jemna marken gick det bra, men snart kommo vi till en liten backe. Först efter flera svettdrifvande försök lyckades jag knoga mig uppför höjden, ock straxt skulle jag utför igen! Jag lät det gå undan, och det gick med besked, men i en hast kilade högra skidan ifrån mi Jag sökte hålla mig 18 uppe på den venstra, men längre dröjde det ej förr än jag hufvudstupa tumlade kull i den nära tre: alnar djupa snön. Lyckligtvis slapp jag alla vidare äfvertyr såsom nybörjare i skidlöpning, ty vi voro nu frarame vid ringen och jag behöfde blott gå och ställa mig i håll. Fyra at oss togo plats i en halfkrets och den femte, P. gick från motsatt håll på björnens spår till hans lega. Efter en kort stunds förlopp fingo vi höra hur det knakade i de torra qvistarne inne i det täta snåret. Björnen var uppe och prasslandet röjde hans gång! Vi sökte litet hvar att genskjuta honom. Hunnen honom så nära, att jag tyckte mig märka, huru det rörde: sig i buskarne, hörde jag plötsligen ett skott, snart efterföljdt af ett ljudligt ,.alls tod-rop; ännu ett skott small, som tycktes ha varit öfver. flödigt, enär B:s kula, som var den första, gatt tvärt genom nens bröst. straxt halm 1.