Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1867, sida 3

tryckte det till sina läppar och sade, i det han räckte kedjan åt abb Fischer: ,Öfrerlemna detta minne till min högt älskade maka i Europa, och skulle hon någonsin kunna förstå er, så säg henne, att mina ögon sluta sig med hennes bild, som jag tager med mig till höjden, framför sig. Man hade framkommet till en plats i närheten af den tjocka, yttre kyrkogårdsmuren; doft ljödo dödsklockorna. Endast de till tåget hörande personerna voro närvarande, enär man spärrat vägen för massan, på det densamma ej måtte rusa uppför höjden. De tre bänkarne med plankkorsen ställdes mot muren; de tre framkommenderade plutonerna, hvardera bestående af 5 man jemte 2:ne reservunderofficerare, närmade sig de lisdömde på 3 stegs afständ. Då kejsaren märkte rörelsen af gevären, trodde han, att man stod i begrepp att gifva eld och närmade sig lifligt sina båda kamrater, hvilka han med rörande innerlighet omfamnade. Miramon nedsjönk öfverväldigad på bänken, der han blef qvarsittande hopsjunken; franciskanermunkarne lade hans armar i kors öfver hvarandra. Mejia besvarade Maximilians omfamning snyftande, med ord, hvilka ingen menniska törnummit; derefter lade han sina armar i kors öfver bröstet och förblef stående upprätt. . Biskopen sade, i det han trädde närmare Mazimilian: ,Sire, gif hela Mexiko i min person. försoningens kyss; må Ed. Maj:t i sista ögonblicket förlåta allt! Kejsaren, synbarligen innerligt upprörd, lät omfamna sig och teg. Derefter utropade han med hög röst: ,Säg Lopez, att jag förlåter honom hans förräderi; säg hela Mexiko, att jag förlåter honom hans brott !s Härefter tryckte Maximilian abbe Fischers hand, och denne, som icke mera rådde öfver sin röst, föll till Maximilians fötter och fuktade hans händer, som han kysste, med sina tårar. Många af de omkringstående greto; Maximilian lösgjorde sina händer och sade — i det han tog ett steg framåt -ironiskt med ett vemodigt leende till den officer, som kommenderade afrättningen: ,A la disposicion de ustedI det ögonblick, då, på ett tecken med värjan, gevären riktades mot hans bröst, frammumlade han några ord på tyska, och de smattrande skotten omhöljde åskådarne i ett rökmoln. Miramon föll liksom träffad af blixten. Meija blef stående och famlade omkring med armarne i luften, intilldess ett skott i örat gjorde ett slut på hans lif. Maximilian föll på det kors, vid hvilket han hade stödt sig; man upplyftade honom genast och lade honom, tillsammans med de begge generalerna, i en likkista. Begrafningen egde genast rum på kyrkogården och biskopen utdelade absolution ... General Corona lät kalla biskopen och begärde af honom brefven. Brefvet till erkehertiginnan Sofia öppnades icke, enär det — stäldt till den afrättades mor — icke ansågs kunna vara af farligt innehåll. Det bref deremot, som var stäldt till exkejsarinnan Charlotte, blef af politiska skäl uppbrutet, och lydde sålunda: Min högt älskade Charlotte! 5om Gud tillåter, att du en dag skulle tillfriskna och då läsa dessa rader, så skall du lära känna hela grymheten af det öde, som utan afbrott drabbade mig efter din afresa till Europa. Du har bortfört med dig hela min lycka och hela min själ. Hvarföre har jag icke hört din röst! — Så många tilldragelser, ack! så många plötsliga slag hafva förstört uppfyllandet af mina förhoppningar, så att döden nu skall för mig blifva en lycklig befrielse och ingifver mig ingen fasa. Jag skall falla med ära, som en soldat, som en besegrad konung — icke vanärad. Om Gud snart skulle förena oss, skall jag välsigna hans gudomliga hand, hvilken så svårt träffat oss. Farväl! Farväl! Din olycklige Max. — —T—aat ?2! e.—O——— —