Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1867, sida 3

111IIIUD HGIIGL UVCJ)VIUuV ven Ao ————— — — oe :j: . Maximilians sista dagar. Franska tidningen ,Figaro innehåller en ur mexikanska tidningen ,,Esperanza tagen berättelse om Maximilians dom och afrättning, hvarur vi lemna följande utdrag: ———— Den förste kurir, som medförde underrättelsen om Maximilians tillfångatagande. inträffade i San Luis den 19 Maj. Presidentens befallning att ställa Maximilian för krigsrätt ankom till Queretaro den 22. Han begärde då att blifva dömd af den notabelkammare, som kallat honom till thronen, sedan han likväl först skriftligen protesterat mot krigsrättens behörighet. Man uppskjöt processen och sände presidenten ett bref från Maximilian äfvensom de från honom tagna papperen. Svaret inträffade i Queretaro först den 30 Maj, och lydde på afslag, af det skäl, att notabel-kammaren icke varit sammankallad af republikens öfverhufvud. Presidenten, intagen af en lofvärd medlidsamhetskänsla, erbjöd Maximilian lifvet, om han ville afgå ed på att aldrig mera beträda den mexikanska jorden och med denna förklaring underteckna sin afsägelse. Maximilian ingick utan tvekan på detta dubbla vilkor, men med det förbehåll, att hans officerare och soldater äfven skulle frigifvas. Castillos och Arellanos öde var då ännu för honom obekant. Detta förslag framkallade underhandlingar, som blefvo utan resultat. Emellertid samlade sig krigsrätten till en hemlig session den 11 Juni, under ordförandeskap af general Corona, och i krigsrätten sutto jäfven generalerna Escobedo, Martinez, Rucz, Negrete och tvenne öfverstar. De tre anklagade infördes för domstolen. Maximilian vägrade att hafva någon försvarare; Mejia och Miramon valde en gemensam sådan. Vi hafva icke kunnat erfara några enskildheter öfver denna session, som endast varade en kort stund. Domen, som afgick till presidenten samma dag, återkom först den 18 på morgonen. Man: försäkrar, att presidenten var böjd för mildhet, men att det varit hans ambassadör i Washington, Romero, som påyrkat Maxzimiliuns afrättande, och förmått presidenten till I detta beslut. Den majoritet, som i krigsrätten I fällt denna dom, hade likväl varit mycket svag. Så snart general Corona erhållit den nödvändiga l akten, gaf han de tre fångarne kännedom derom. Dessa tycktes icke blifva förvånade öfver underrättelsen, enär man icke för dem kunnat fördölja det öde, som öfvergått de öfriga sängarne. Mazimilian inskränkte sig till begäran att lita dem intill sista stund vara tillsammans, hvilket beviljades. Man förde dem då till ett f. d. kloster, I hvilket fransmännen hade användt till sjukhus. Altaret — det var dödskapellet — uppställdes i bakgrunden af fängelset. Skiltvakterna erhöllo befallning att nedskjuta enhvar, som utan kapten Gonzalez tillstånd försökte komma in eller ut. För öfrigt lemnades ej tillträde åt någon annan än abbe Fischer, Maximilians kaplan och bigtfader. Något sednare infann sig biskopen af Quercetaro, för att erbjuda sina andliga tjenster, dem fångarne, efter en kort rådplägning sinsemellan, antogo. Natten förgick under tysta samtal; de bigtade. Miramon led mycket af sitt sår vid ögat, hvilket han afkylde med friskt vatten. Mejid försjonk i en djup sömn. Maximilian begärde papper och bläck; det dröjde något innan man midt i natten fann reda på sådant. Han skref tvenne bref, det ena på tyska till sin mor, erkehertiginnan Sofia, det andra till sin gemål. Han lemnade båda till biskopen med den bön att framskafsa dem till deras adresser. Han bifogade en hårloek, som hustrun till en af fångvaktarne afklippte, kysste den och instack den i det redan hopslutna kuvertet. Inemot klockan 4 önskade Maximilian få höra messan, hvilken biskopen läste; man väckte Iejia, och alla tre togo nattvarden. Kejsaren tyckes efter messan länge ha qvarlegat knäböjande på den hårda stenen — någon bönestol förefanns ej. Han lutade ögonen och pannan mot sina händer; man vet ej huruvida han bad eller grät. Miramon var blek och nedslagen. Mejia var förtjust; man får ej glömma, att han var indian, och att det var en ära för honom att, såsom han sade, dö med sin herre. Då klockan slog 7, hördes musiken till processionen, och kapten Gonzalez inträdde med bindlarne i kapellet. Miramon lät förbinda ögonen på sig, utan att göra den ringaste rörelse. Mejia vägrade att låta göra detta med sig, och då nu kaptenen ville försöka att besegra hans motstånd, sade biskopen sakta några ord till generalen, hvarefter han lät förbinda sina ögon. Kejsaren förklarade deremot, att han ej skulle underkasta sig någet sådant. Gonzalez tvekade några ögonblick, gjorde derefter en hälsning för kejsaren och ställde sig i spetsen för eskorten. Processionen satte sig i marsch. Vägen var betäckt mad en sqvadron lancierer, derefter kom musiken, blåsande en sorgmarsch. En bataljon infanteri, med iarmen gevär, bildade hay. Då tåget framkom till den stora hospitalsporten, sade Mejia mycket högt: ,.Sire, gif oss för sista gången ett exempel af ert ädla mod; vi följa ers majestäts steg. I detta ögonblick tågade franciskanermunkarne forbi; de båda främste buro korset och vigvattnet, de öfriga vaxljus. IIvardera af de tre likkistorna bars utaf en grupp af fyra indianer; efj Å ter dem följde de tre svarta afrättningskorsen jemte bänkarne. Kapten Gonzalez gaf nu Maximilian ett tecker att stiga ur. Kejsaren närmade sig modigt, ytt rande till de båda generalerna: ,, Vamos nos å le liberdad !: Processionen rörde sig långsamt framåt väger till kyrkogården. Snart beherrskade tåget hel: slätten, och. sedd nedifrån, var anblicken högs imponerande. t Främst gick kejsaren, till höger om honom abb Fischer, till venster biskopen. Efter honom följ de, stödd aftvenne franciskanermunkar, Miramon och slutligen Mejia mellan de båda presterna frå Santa-Cruz. Då man uppnått spetsen af kullen, betraktad Maximilian länge den uppgående solen. Derefte framtog han sitt ur och öppnade en kapsel, sor ra