Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1867, sida 2

samme gossen och ynglingen med rastlös flit och outtröttlig ihärdighet måst arbeta sig fram. Fremmande krafter hade endast föga understödt honom, ingen inflytelserik hand hade räckts honom till hjelp; lydande endast den inre drift, som ryckte honom framåt, uppåt, hade han, genom sina själsgåfvor, af den i gifvande ofta så njugga yttre verlden till ämpat sig det nödvändigaste, och på så sätt hade hela hans tillvaro hittills endast varit en lång, fortsatt strid, som ändtligen vid hans annalkande mannaålder tåtit honom skörda en välförtjent segers frukter. Och hvilka voro de hufvudsakligaste medel, genom hvilka Reinhold Strahl vunnit dessa frukter och denna seger? De voro endast af helt enkel och nästan vanlig natur, ty med så kallade stora talanger hade Försynen ej begåfvat honom, aldraminst med dessa tvetydiga produktiva talanger, hvilka, i afseende på den verkliga lefnadsnjutningen, ofta kunna vara och äro en lika stor förbannelse som välsignelse för sin egare. Men utom dessa så ofta beundrade och likväl endast skenbart upphöjda talanger, skänker Försynen stundom sina utvalde andra gäfvor, hvilka oftare leda, om icke till yttre, så dock till inre lycka, och med dessa gåfvor — om de ock hittills ännu ej i synnerlig måtto lyckliggjort vår vän -hade Försynen gått temligen slösaktigt tillväga mot honom. Af ett vekt, hängifvet sinne, hade han emottagit ett rikligt mått af kraft och förmågan att i sig upptaga samt till sjelfständiga tankar och handlingar gestalta de intryck, hvilka den yttre verlden erbjöd honom. Framför allt egde han en stark och varaktig böjelse för allt skönt och godt och derjemte denna själens spänstighet, som sätter dess lycklige besittare i stånd att fasthålla och vidare utbilda de en gång emottagna intrycken. Tyvärr var han dervid ingen så kallad lycklig, det vill säga glad och jemn, natur. Utrustad med rik fantasi, hade en droppa tjockt, tungt blod blifvit inympad i hans organism, och utan den redan omtalade själsspänstighet, som förstår att segerrikt öfvervinna äfven det svåraste, det bittraste, skulle han måhända på det hela taget ha blifvit en rätt olycklig menniska. Med ett ord: i hans själ bodde och arbetade en viss böjelse för svärmeri; ett djupt elegiskt drag, som stundom gränsade till. melankoli, lopp likt en mörk tråd genom