Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1867, sida 2

Och här vidröra vi ett för vår herremannaklass ganska ömtåligt ämne. Den fattar ännu i allmänhet alltför litet arbetets värde för sig sjely. Särskildt gäller detta om landsbygden, der skilnaden mellan herreman och bonde ganska otta reducerar sig dertill att den förre icke deltager i arbetet på sin gårds skötsel — äfven då ledningen af det hela alltför väl skulle gifra honom tid dertill — under det bonden gör det, åtminstone der, hvarest ej äfven han antagit herreseden att icke dela sina tjenares mödor. Detsamma gäller också om den öfriga familjen, der både söner och döttrar anse det vara under sin värdighet att, om också än så litet, deltaga i det kroppsliga arbetet, oaktadt deras både helsa och lynne skulle derpå vinna, att ej tala om husets ekonomiska bestånd. När dermed förenas vissa lefnadsvanor, som ej öfverensstämma med tillgängarne, så blir följden ett ,jordbrukets betryck, hvilket just drabbat denna samhällsklass, om det också ej varit helt och hållet främmande för allmogen. Det länder till våra s. k. herremäns på landet stora heder och förtjenst, att de företrädesvis bragt oss in på banan af ett rationellt jordbruk, likasom att de på de flesta orter leda oegennyttigt och nitiskt de kommunala angelägenheterna; men de skulle öka denna förtjenst, om de — innan bonden alltför mycket låtit locka sig af deras dåliga exempel — kunde förmå sig att med kraft ingripa i det kroppsliga arbetet och ordna sin hushållning på en flärdlös och sparsam fot, hvilket alldeles icke utesluter njutningen af bildningens förmåner, utan fastmer förhöjer deras värde och förädlar dem. Arbetsamhet och sparsamhet — se der vilkoren för vårt folks lyckliga och trygga existens. Det är i den goda tiden vi mest böra bevara dessa dygder, på det att vi må kunna bära den onda. Om vi nu — med Guds hjelp — lyckligt undgått missväxtens hotande fara, så må vi alltid hafva för ögat, att den kan komma ett annat år, och böra vi då hafva så heställt om vårt hus, att vi kunna möta den onda tiden med tillräckligt samladt förråd at andlig och materiell kraft, så att vi ej behöfva digna under försakelsens börda. ma 2