Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1867, sida 2

Denna känsla må brinna i djupet af vårt hjerta; men den må ock yttra sig i vårt handlingssätt. Den som ej misströstade då faran var nära, utan var beredd att möta henne, eger rätt och pligt att, när hon ligger bakom oss, erinra om hennes vidd. Ty deri ligger en varning för framtiden. Det gagnar föga att, under en tid af bekymmer, öfverhopa hvarandra med ömsesidiga förebråelser, ty dermed stärkes ingens kraft att uthärda motgången; men väl må man, när en bättre tid nalkas, bemta utur det förflutna en erinran för det kommande. . Det lider intet tvifvel att ju Sverge gjort ofantligt stora framsteg på den materiella förkofrans bana; men det hindrar ej, att ju vi ännu böra med största vaksamhet motse den kommande dagen, att icke en dålig årsväxt eller en olycklig konjunktur i öfrigt må träffa oss oförberedda. Denmna tanke på framtiden bör mana oss till tvenne ting: arbetsamhet och sparsamhet, hvilka ingalunda behöfva vara förbundna med räddhåga och misströstan, utan fastmer äro just de dygder, som gifva sinneslugn och glad förtröstan. Vi drifva ej sparsamhetens grundsats derhän, att en menniska skall försaka alla de yttre förmåner af beqvämligheter och förströelser, som lifvet kan erbjuda. Skulle man det göra, blefve vi, om vi handlade konseqvent, återförda till det råa naturtillståndet, ty det lider intet tvifvel att ju vi kunna inskränka våra behof mycket långt. Fastmer anse vi, att en menniska eger både rätt och pligt, att estersträfva ett timligt välbefinnande och att njuta af lifvets goda i den mån hon förmår tillegna sig detsamma. Men — här möter ett vigtigt vilkor — hon eger icke rätt att lefva öfver sina tillgångar, och hon eger ej rätt att hängifva sig åt sinnliga njutningar så att hennes andliga kraft och högre sträfvanden derpå blifva lidande. Hon eger ej heller rätt att så lefva i det närvarande, att hon derför uppoffrar framtiden. Det tillkommer hvar ech en att på sig sjelf och sina egna omständigheter pröfva det lefnadssätt, hvartill han — med dessa vilkor för ögat — må vara berättigad; men det gifves dock något i detta fall, som är underkastadt ett allmännare omdöme. Om det är sannt att vinet fröjdar menniskans sinne, och att maten är vilkoret för hennes tillvaro, så-är det lika sannt, att frosseriet och dryckenskapen äro förstörande makter och alltså fiender, som böra bekämpas och förjagas. Och ändock fördragas och frodas dessa fiender äfven i sådana hem, der man eljest gör anspråk på att ega både bildning, god ton och mycken annan förträfflighet. I grunden strida de mot menniskans natur. Det är endast undantagsvis, som menniskan är af naturen begifven på vare sig dryckenskap eller gourmandise. Men genom vanan kommer hon gradvis derhän, och så gör hon af lasten en berömmelse. Ötvade drinkare täfla om hvilken som kan dricka mest, och frossare täfla i att öfverbjuda hvarandra med läckerheter. Men dessa äro dock ej de rådande böjelserna. Mäktigare är en annan, som heter fåfänga. Man vill öfverbjuda hvarandra i ett rikt bord, och äfven den, som i grunden sätter derpå ganska litet värde, söker hålla god min och låtsar förstå sig på .smakens fordringar. Det ligger ingen ,,god ton i detta, och ingen god smak, utan en dålig ton och en dålig smak. Också förlika sig de fina vinerna och de läckra rätterna förträffligt med råhet i samtal och seder. Häri ligger de förmögnare klassernas skötessynd i alla länder, och icke minst i vårt. Det är skäl att se hvarje sådan synd skarpt i ögat, ty endast så kunna vi besegra den. Så böra vi ocksåjbåde inse och erkänna den synd, hvarom nu är fråga: vällefnadens, frosseriets och dryckenskapens. Vi böra göra oss klart hvad som är den nakna sanningen: att fåfängan och skrytsamheten här leda oss in på den raka stråten till — djuriskhet, och vi böra besinna derjemte, att i spåren följa: förslappad fysisk och moralisk kraft, håglöshet, sjukdom, inre missnöje och ofrid samt slutligen själsångest och qval. Det är i sanning att köpa det konstlade, tillfälliga nöjet alltför dyrt. Nu hafva vi dock talat om dem, som ej på samma gång bereda sig ekonomisk otärd. Men äfven denna följd inträffar för mången fortare och lättare än han anat. Det höga lefnadssättet kan föras under en god tid; men vanan fortfar äfven under den sämre, Nu måste affärerne forceras eller andra resursser tillgripas. Under tiden är arbetskraften förslappad. Den yttre glansen skyler endast svagt den inre ihåligheten. Det är blott en tidsfråga, huru länge man skall kunna hålla sig uppe. Efter en förtriflans kamp, som vore värdig en bättre sak, brister bubblan, och öfverdådet ligger krossadt under ruinen och smäleken, vanligen förvandladt i feg och lumpen modlöshet. Det är blott yttringen af samma anda, som hos de fattigare och mera obildade samhällsklasserna framträder såsom superi. Bunkalaget framför de fina vinerna vid den rikes bord motsvaras af bunkalaget framför bränvinsbuteljen i suparens hem eller på krogen. De äro samma andas barn. Fördömer man det sednare — hvarför dock kan anföras många mildrande omständigheter — huru kan man då tolerera det förra? Bådaghafva ock det gemensamt, att de förstöra den dyrbaraste förmåga menniskan äger, eller förmågan att arbeta, villkoret tör hennes tillvaro, för hennes sinnesfrid och verkliga sällhet. Det är denna skapande kraft, hvarigenom ej blott hvarje slägtled betryggar sin egen tillvaro, utan också lemnar ett sam; ladt förråd (kapital) till det följande, görande detta mäktigt att ytterligare förbättra sin ställning och öka förrådet åt den kommande generationen. När man talar mycket om en öfverdrifven konsumtion, så underskattar man produktionens kraft; men denna ligger först 9292 1 TN FT — I PA a LA