Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1867, sida 3

(L117, 9011111 dl IIIDK UC IHätl1al16GC, II.6I1— delserna och dialogerna äro naturtrogna och vittna om ett allvarligt studium af den tids sambällsförhällanden och politiska lif, förf. velat skildra. , Gustaf Brahe slutar derför värdigt den kedja af goda och med hvarandra genom innehållet nära förbundna berättelser, hvaraf , Blomman på Kinnekulle utgjorde den första länken. Flera af de i denna novellserie, som man nästan skulle kunna kalla en roman med afdelningar, förekommande gestalterna, såsom Johan III:s, hertig Carls, drottning Gunillas, prinsessan Annas och Gustaf Brahes, röja stor konseqvens i behandlingen och äro vida mera plastiska än de, som Mellins författarskap eljest har att bjuda på. Med ,,Gustaf Brahe afslutas också första delen af förf:s historiska novellsamling. Vi torde ej träda sanningen för nära, då vi påstå, att Mellins anseende som novellförfattare skulle varit större och varaktigare, derest samlingen ej fortsatts. Men intet är svårare för en författare än att sluta i rättan tid, sedan hans arbeten helsats med allmänt bifall under någon tid. Framgången berusar, den af allmänheten högt uppburne frestas att öfverskatta sin skapande förmåga, han tror snart, att han kan , skaka ur armen litterära produkter af värde oafbrutet och så länge som helst, och sålunda fortfar i han att skrifva, betjenande sig af den en gång vunna populariteten, tills denna är alldeles utsliten. Vi vilja ej härmed ha sagt, att hr Mellin är en bland dem, som handlat så ovisligt, och erkänna gerna, att han ännu eger ett ganska aktadt namn som novellist, men vi hålla före, att bristande sjelfkritik och den af en eller annan omständighet motiverade ständiga produktionen, som ej stod i något rimligt förhållande till hans begåfning, vållat, att bland hans noveller finnas åtskilliga, som äro medelmåtviga, och andra, som verkligen kunna kallas; underhaltiga. Till den förra kategorien räkna vi ,, Maria Dundec, en liten skizz, hvari en polsk furste i konung Sigismunds tjenst figurerar vis-å-vis en stockholmsk borgarflicka, snarlik de vanliga töckenfigurer, som vi möta på novellområdet. Till den sednare nödgas vi hänföra ,He-! lena Vrede. Detta ,,romantiska utkast är ej blott skrifvet invita Minerva, utan,! hvad värre är, det hvimlar af svulstiga,! tragikomiskt affekterade fraser, under det att sjelfva kompositionen är i hög grad otillfredsställande. Om vi ej visste, att det var skrifvet på fullt allvar, skulle vi taga det för en elak parodi, hvarigenom förf. velat tillrättavisa dem, hvilka i sina novellistiska försök göra sig skyldiga till falsk pathos, sentimentalt-bombastiska utgjutelser och teckningen af onaturliga karakterer och situationer. Hjeltinnan presenteras för läsaren sittande i en stor förgylld paulun, under det att ,, hennes själ vaggas bort på den blånande (?) strömmen af sorgliga minnen, liksom en slumrande svan gungas bort på lätta vågork. ,Ur de heliga drömmarnas verld fortfar förf., dit hennes inre (?) sväfvade hän, smög sig stundom en tanke i rädd hviskning öfver hennes dunkelröda läppar. Slutligen låter han henne bedja i ,,den mörka purpurns (paulunsparlakanets) skugga och berättar huru ,,den mildt framhviskade bönen fläktade med hennes andedrägt emot lutans strängar, och en hemlig samklang sväfvade, endast hörbar för den bedjandes sinnen, liksom ett genljud af englaharpor ur oändligt fjerran, omkring henne. Iill den prestgård, der denna sköna Helena bodde, kommer en sårad fältöfverste i Gustaf Adolfs tjenst, fransmannen de la Chapelle, hvilken långt ifrån att ega något af den urbanitet och ridderlighet, som man kunnat vänta af en fransk officer, ådagalade en vildsinthet och en barbarisk hänsynslöshet, som kunnat anstå en röfvarechef eller en rå och samvetslös anförare för någon halfvild hord. Denne man, som på det ihärdigaste förföljt den Vredeska familjen och svurit, att den skulle utplånas från jorden, höjer, när han fått veta, att Helena tillhörde den, sitt svärd, för att helt ,,sans fagon göra slut på hennes lif, men besinnar sig, släpper svärdet, sätter ,,den smärta varelsen på sitt knä och låter henne gå, sedan hans skäggbeskuggade läppar sagta vidrört hennes panna.På denna lofvande början följer naturligtvis mycken kärlek; öfversten blir förälskad i Helena, och denna i den höge fremlingen, som först såsom en dödsengel uppenbarade sig för henne. Ja, det gick ända derhän, att den ömhet, den ädla känsla, som frambröt ur hans slutna bröst i högtidliga ögonblick och som omfattade henne med glödande värme, tände, djupt i hennes inre, en motsvarande känsla, hvars mäktiga eld genomströmmade henne liksom med nytt lif i en etherisk luft-(fl). Redan åtta dagar efter den under så kritiska förhållanden började bekantskapen voro de älskande förlotvade, och gifta blefvo de äfven snart nog och det helt impromtu; men allt detta hindrade ,,den hulda varelsen icke att kort derefter förälska sig i ett blekt ynglingaansigte, tillhörigt hennes mans son. Och dertill kommer, att från början till slut talar författaren om det , himmelska hos sin Helena! Kommentarierna göra sig sjelfva.