Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1867, sida 1

2——7 2626260R—0 I(4 — JUDINNAN. Berättelse af Philipp Galen. (öfversättning af J. Philipsson.) FÖRRA DELEN. Första KAPITLET. Badbekantskaper! Hvem har icke redan här eller der gjort en sådan och derigenom haft tillfälle att efteråt i det tysta hemmet med nöje påminna sig de sköna dagar, då ett gynnsamt öde på den fremmande orten förde älskvärda menniskor till hans möte? Visserligen uppdyka de flesta af dem endast såsom meteorer för våra ögon. Vågen för dem med sig och vågen bortbär dem åter obevekligt. Knappt ha de trädt intill vår sida, knappt ha de tryckt vår hand, knappt har vårt hjerta öppnat sig för en varm böjelse, innan de åter stiga i sina vagnar, vänligt vinka med händer och dukar, någon gång afspeglar sig äfven en tår i deras ögon, men — borta äro de, och den nya dagen bringar oss nya gestalter, ödet bär oss framåt på vår egen bana, och vi tro oss redan hafva vunnit något betydande om det välgörande minnet af de korta lyckliga timmarne ej skrider alldeles så flyktigt förbi som det ljusa molnet, hvilket deruppe på den blå himlen seglar till fjerran zoner. Ja, så skoningslöst leker lifvet med oss, så obevekligt kringsvärma oss kaotiskt de på hvarandra följande och hvarandra undanträngande händelserna, virrvarret af handlingar och känslor, och än lyfta de oss till högsta höjden af mensklig lycksalighet, än rycka de oss ned i det mörka djupet af mensklig smärta. Men det underbara menniskolifvet är ej alltid skoningslöst och obevekligt mot oss. Ofta lemnar det en lycka i våra händer, utan att genast återtaga den, ja det låter den ofta uppblomstra vid vår sida, i vårt hjerta, det hopar frukt på trukt, och hvad vi i första ögonblicket måhända voro böjda