Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1867, sida 1

( — — — —!y att anse för en sällsam tillfällighet, visar sig sednare, da vi se klarare, då vi först helt och hållet kunna mäta omfånget af hvad vi vunnit, såsom ett gudomligt ödes skickelse, och vi bli försynen för eviga tider tacksamme för det den ett ögonblick låtit vår väg korsa sig med andras. Sådana vigtiga följder har någon gång äfven en skenbart flygtig badbekantskap. Den känsla, som vi ansågo för öfvergående då den fattade oss, gestaltar och utvidgar sig till en oförgänglig vänskap; det lätt knutna bandet erhåller genom ett oförklarligt, hemlighetsfullt något en evig varaktighet, och så knytas förbindelser, hvilka vara för hela lifvet, fullkomligt omgestalta det samt än, ifall sammanträffandet egt rum under en lycklig stjerna, uppfylla det med jordisk sällhet, än deremot med ändlöst ve, om den onde anden, som understundom knyter menniskolifvets trådar, utbredt sin mörka hand ötver oss. En så vigtig och djupt ingripande betydelse skulle en badbekantskap erhålla, som under sommaren 186 stiftades i Kissingen, och vi skola låta det vara oss angeläget att för läsaren skildra de följande tilldragelserna med samma sanning och lif, som hittills alltid ledt vår penna då vi uppfattat ett stycke ur det fulla menniskolifvet och i form af en berättelse erbjudit det åt vår oss mildt bedömande vänkrets. Den som i Juli månad 186 bland de många badgästerna i Kissingen spisade vid den välbesatta taffeln i Sanners hotell, den måste, om han var begåfvad med blott någorlunda skarpsynta ögon och förmådde leda sin uppmärksamhet från sitt eget sjukliga tillstånd till andras görande och låtande, mycket snart hafva upptäckt tvenne män, hvilka nog voro värda att uppmärksammas och vid närmare bekantskap i stånd att väcka ett varmare deltagande. Dessa båda män sutto alltid på samma platser vid bordsändan, till höger om dörren till matsalen, och alltid infunno de sig punktligt då ringklockan i huset klockan 1 låtit höra sin vidtskallande röst. Det var tvenne gubbar af hög ålder, den ene omkring tic år yngre än den äldre, som redan tillryggalagt sitt åttiondetredje år. Men båda voro raska, rörliga och muntra; på deras fårade ansigten visade sig lefnadslust, glädtighet och en vis: oförstörbar friskhet, som äro många menniskor medfödda oct om själen håller jemna steg med kroppen, förbli dem trogn