Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1867, sida 3

art, att de af en qvinlig läkare svårligen kunna behandlas, lärer likväl intet v sentligt hinder böra förmått ocbörigen legit a art utofva ild och det är på sådant sätt hon kan komma i tillfälle att hufvudsakligen egna sig åt de sjukdomars behandling, hvilka isynnerhet torde öfverensstämma nel hennes anlag och kön, nemligen qvinnooch barn-sjukdomar. Annorlunda förhåller det sig med de åligganden, som tillhöra läkarebefattningar, äfven om militärikaretjenster derifrån undantages. Icke allenast provincialläkare, hvilka af E. K. M:t sjelf utnämnas och hvartill således, enligt 2 Regeringsformen, qvinnor icke kunna ifrågakomma, utan äfven distriktsoch stads-läkare, hvilka at kommuner eller kommunala myndigheter antagas, äfvensom kurhusoch lasaretts-läkare, bafva ovilkorlig skyldighet ej mindre att behandla hvilka sjukdomar och hvilka sjuka som helst, än ock att verkställa andra läkareförrättningar, hvartill de af vederbörande myndighet kunnna förordnas. Bland dessa förekomma besigtning af beväringsmanskap, obduktioner af döda kroppar, besigtning och behandling af veneriskt sjuka af båda könen, äfvensom andra förrättningar, om hvilkas verkställande en qvinna, utan att hennes naturliga blygsamhet såras, lika litet lärer kunna anmodas, som det med sannolikhet kan antagas att hon skulle förmå dem rätteligen utföra. Det kan dessutom med skäl ifrågasättas om icke hit borde räknas äfven afgifvandet af betänkanden och attester i rättsmedicinska fall, der det rena förståndets användning bör vara ostörd af känsla och fantasi. — Häraf torde följa att, om qvinnan ock kan anses lämplig att i enskild praktik utöfva läkarekonsten, hennes kön och deraf beroende naturliga anlag likväl lägesa hinder i vägen för hennes användande till läkarebefattningars bestridande. De enda undantag härifrån, som möjligen kunna ifrägakomma, äro läkarebefattningar vid barnbördshus mt vid andra sjukhus för qvinnor och för barn. lindre lätt torde vara att utan tvekan besvara frågan om möjligheten för qvinnan att tillegna sig de kunskaper och den skicklighet, som för lakarekonstens utöfvande ertordras. Den medicinska studiikursen är längre, svårare och mera omfattande än någon annan; den tvåeller treåriga lärokurs, utan föregående grundstudier, hvilken i Norra Amerikas fristater erfordras för den medicinska examen, och hvarförutan hvem som helst derstädes kan utöfva läkarekonsten, bör icke kunna jäfva detta omdöme, lika litet som den torde mana till efterföljd. Emellertid torde hvarken för inhemtandet af de vetenskaper, läkarekonsten behötver för sitt ändamål använda, eller för uppsattandet af medicinens egna läror något hinder uppstå från beskaffenheten af qvinnans intellektuella förmögenheter, helst om dessas verksamhet — till huru stor båtnad för familjelifvet sådant kan ske, må lemnas derhän — redan hos den uppvexande flickan, liksom hos ynglingen, riktas på allvarliga och stränga studier; men härvid möter så mycket för den qvinliga blygsamheten sårande, så mycket motbjudande och afskräckande, under den kliniska tjenstgöringen ej mindre än vid obduktionsbordet, att en stor del af de unga qvinnor, som möjligen kemma att egna sig åt medicinska studier, med all sannolikhet skola, om ock med uppoffring af flera förgäfves använda studiiår, finna sig föranlåtna att derifrån afstå. Denna omständighet bör dock icke för den qvinna, som besitter mod och ihärdighet nog och derjemte möjligen en bestämd medfödd fallenhet, utgöra något hinder att genomgå den medicinska studiikursen och aflägga dertill hörande examina; hvarföre kollegium icke har anledning att afstyrka nåd. bifall till rikets ständers hemställan, så vidt densamma afser rättighet för qvinnan att, efter genomgången afgångsexamen till universitetet, der idka de studier och aflägga de examensoch andra prof, hvilka för erhållande af legitimation såsom läkare äro föreskrifna, samt att derefter utöfva läkarekonsten. Skulle deremot de erdalag, hvaruti rikets ständers skrifvelse är affattad, gifva anledning ifrågasätta en serskildt medicinsk undervisning eller serskilda lärokurser för qvinnor, vid sidan af den oftentliga eller enskilda undervisning våra läroanstalter åt alla studerande erbjuda, eller att någon från den föreskrifna till beskaffenhet eller utsträckning skiljd läkarebefattning skulle åt qvinnor beredas, anser sig kollegium pligtigt att i underd. afstyrka hvarje dylik åtgärd, hvarigenom, med erkännande att qvinnan icke till läkare är lika passande som mannen, man på grund häraf -för hennes räkning skulle inrätta en särskild kategori af läkare. Medicinens olika delar hafva med hvarandra, liksom med sina hjelpvetenskaper, ett så oskiljaktigt samband, att ingen läkare, icke en gång den, som gjort en enda klass af sjukdomar till föremål för sin verksamhet, bör eller kan sakna den iusigt i dem alla, som gällande föreskrifter förutsätta.