Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1867, sida 2

Resormbillen, som tränger alla andra frågor i parlamentet uti bakgrunden, shider långsamt framåt mot sin fulländning. Om allt går väl, hinner den till behandling i öfverhuset mellan den 12 och 20 dennes. Då underrättelsen om undertecknandet af den Iuxemburgska traktaten den 11 Maj på telegrasen flög genom Europa, var förvåningen stor och allmän. Ty dels var tilltron till slutresultatet af en fredskonferens ytterst svag, dels hyste man — på grund af föregående erfarenheter — särskild misstro till en konferens i London under den engelska diplomatiens ledning, och slutligen visste man, att begge de stridande makterna stodo fullt rustade till strid. Men det oväntade inträffade! På mindre än 4 dagar voro diplomaterna färdiga med sitt opus; Europa kunde ånyo hängifva sig åt fredliga förhoppningar, och den engelska utrikesministern mottog från alla håll de mest smickrande komplimenter och lyckönskningar för sin verksamhet och sitt nit i fredens tjenst. Emellertid har offentliggörandet af konferens-akterna mycket bidragit att förändra det gynnsamma omdöme, som man i början fällde, och de illusioner, som man då hyste icke blott om Luxemburgs betryggande genom en europeisk kollektiv garanti, utan äfven om fredens varaktiga befästande i Europa, synas nu vara på väg att försvinna nära nog lika snart, som de uppkommo. I början, då man icke hade annat att hålla sig till än det yttre faktum, att striden om Luxemburg var lyckligt bilagd, lästes i den engelska pressen långa loftal öfver, att lord Stanley åter hade höjt den engelska diplomatiens sjunkna anseende till sin förra höjd; att Stanley var landets andre Palmerston; att non-interventionsprincipen måste hafva sina gränser, 0. s. v. , Times korrespondent i Florens offentliggjorde i Maj en längre skrifvelse, hvaruti skildrades den lyftning, som Englands anseende tagit i utlandet, för att derefter framhålla nödvändigheten af en energisk politik i alla utländska angelägenheter, så vida icke England skulle se sig uteslutet från stormakternas antal. Men i sjelfva England rådde icke destomindre en ständig oro med afseende på den luxemburgska garantiens betydelse, och denna oro syntes, märkligt nog, tilltaga, ju mera man antingen genom interpellationer och diskussioner i parlamentet, eller genom noggrannare studium af de diplomatiska aktstyckena trängde in i saken. Sedan den 11 Maj hafva 6 eller 7 olika interpellationer i parlamentet förekommit, och hvarje gång har den luxemburgska garantitraktaten förlorat något af den gloria, som först omgaf densamma, intilldess man nu omsider synes vara nära att tro, att den icke är värd det papper, hvarpå traktaten är skrifven. En af de märkligaste debatter, som röra denna fråga, var förhandlingen i engelska öfverhuset den 20 Juni. Saken bragtes på bana af lord Russell, som i det hela godkände Stanleys åtgöranden och specielt komplimenterade en ,, garanti utan farork, som icke kunde ställa England i förlägenhet och vara egnad att imponera på de krigsoch annexionslystna makter i Europa, som biträdt denna traktat. Lord Houghton, som under konferensen uppehållit sig som kommissarie vid expositionen i Paris, bevittnade, att man äfven på andra sidan Kanalen var belåten med Englands uppträdande i denna sak, samt att man egnade lord Stanley allt erkännande; men detta oaktadt kunde han icke dela lord Russells sangviniska förhoppning om, att den europeiska kollektivgarantien vore tillräckligt imponerande, för att, i händelse af en konflikt mellan Frankrike och Preussen, upprätthålla Luxemburgs neutralitet. Lord Derby tackade på sin sons (Stanleys) vägnar för de goda tankar, man hade om honom, och framhöll derefter, att garantien — specielt emedan den var kollektiv — innehölle ett , minimum af förpligtelse, ja, han gick så långt, att han påstod, det ingen af makterna vore skyldig att skydda Luxemburgs neutralitet, så vida icke alla garantimakterna vore eniga derom, ett fall, som ögonskenligen väl knappast kunde inträffa. Efter lord Derbys yttranden måste man alltså antaga, att garantitraktaten i hans ögon var en operation, endast afseende att afvärja kriget, men för öfrigt ett aktstycke utan någon verklig betydelse. Derefter sporde lord Granville, hvarföre då grefye Bismarck hade gjort en sådan garanti till ett oafvisligt vilkor för utrymmandet af Luxemburg, och hvarföre lord Stanley under tre dagar med så stor ängslan hade öfvervägt Englands ställning ill denna sak. Hertig Argyll preciserade — — ned stor förlust; en och annan medförde 3 1 — AN of 2000O TTä2 N.