Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1867, sida 2

belbössor läto mången välriktad kula susa in i de anfallandes leder. En serdeles pittoresk syn framställde dessa arabiska ryttare med sina mörka ansigten, sina fladdrande bournos och på sina ovärderliga, sköna springare, då de med stormens hastighet ilade fram mot fransmännen och under högljudda skri affyrade sina långa bössor och sedan lika hastigt åter försvunno för att om några minuter vända tillbaka och ånyo anfalla. På detta sätt fortfor attacken under flera timmar, under hvilken tid fransmännen i god ordning retirerade till en kulle beväxt med jujubier, oranger och de för denna trakt så egendomliga palmerna. Här samlades styrkan och Le Matin ordnade det hela med denna säkerhet och praktiska förmåga, som för en befälhafvare äro så nödvändiga i kritiska ögonblick. Nu kunde fienden, som befann sig på slätten nedanför, med lätthet beräknas, dessutom gåfvo träden här ett utmärkt skydd såväl för menniskor som hästar. Araberna samlade sig nu i en vid krets samt tycktes rådpläga; hastigt delade sig styrkan i tvenne hopar och under det den ena af dem kringgick kullen, började den andra så småningom närma sig. Le Matin lät nu truppen sitta af samt befallde sina män att ej skjuta förr, än fienden kommit helt nära. La Nuit försvarade den ena och Le Matin den anIra delen af höjden. Plötsligt höjde araberna sitt stridsrop och störtade med lösa tyglar fram mot höjden. Då de nalkats på ett afstånd af tjugo steg, glänste det hastigt likt en gördel af eld kring den örut så tysta trädgruppen och, träffade if en väl riktad salfva, tumlade ryttare