Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1867, sida 3

— Y1 8endlH MGCIIIILS DCLIHLNUUnG VS an ningssumman, svarade hr Lundström, att han ej kunde bestämdt påminna sig hvem som först framställde propositionen. IIan hade vid tillfället blott hört kapt. S. och lotsarne konversera om affären, och dervid hört att S. gjort anbudet. Detta anbud hade dock ej emottagits af lotsarne, hvarpi hr L. hade tillsagt såväl kapt. S. som lotsarne att några sådana affärer ej finge uppgöras på hans kontor, utan uppmanat dem att låta kompromiss afgöra frågan. Det andra vittnet, sjökaptenen Fredrik Norberg, hvilken upplyste att han vore anställd som biträde å hr Lundströms kontor, berättade, att sedan kapt. S. och lotsarne inkommit å kontoret, hade S. anmodat honom att uppsätta en sjöförklaring, hvilket han äfven åtog sig. Sedermera hade han hört att kaptenen och lotsarne samtalat om att affären skulle uppgöras på så sätt, att lotsarne skulle afgifva ett qvitto å ett större belopp — huru stort hade han dock ej hört — mot att erhålla en tredjedel af den fingerade summan för sitt besvär, men dessa hade dock ej velat ingå derpå, utan frågan hade afstannat, sedan kapt. S. yttrat: Vill ni inte gå in derpå och skrifva under, som jag begärt, så får ni ej mer än 25 rdr. Grosshandl. Lundström hade derpå yttrat till de begge parterna: Kom ej in på mitt kontor med sådana der ackorder, utan låt kompromiss afgöra saken. Vittnet hade ej hört att någon annan först framstäldt anbudet till lotsarme, utan påstod att kapt. Svensson bestämdt gjort det. Den af vittnet, med ledning af kaptenens anteckningar, upprättade sjöförklaring hade upplästs för kaptenen och styrmannen, men de hade dock ej underskrifvit den, utan, sedan saken tagit en annan vänning och blifvit hänskjuten till kompromiss, hade en annan sjöförklaring uppsatts af kapt. S., hvilken inlemnats dit. Efter dessa vittnesmåls afgifvande begärde kapt. Blix att lotsarne, hvilka äfvenledes voro närvarande vid förhöret, sjelfve skulle upplysa om hvem som först gjort framställningen till dem. Den ene af dem, Andreas Olsson, svarade härpå, ehuru i ytterst osäkra och sväfvande ord, att sedan de inkommit å kontoret hade visserligen kapt. Svensson nämnt någonting, men han ,trodde dock och ,tyckte att det var så att grosshandl. Lundström varit den, som först gjort framställning om att saken på detta sätt skulle uppgöras; han kunde dock ej minnas riktigt huru det var. Hr Lundström afbröt härvid hans berättelse hastigt och yttrade: Var det inte så, att jag sa: skäms ni inte att komma in på mitt kontor för att uppgöra dylika saker? hvarpå lotsen svarade: jo, det var sannt, det var allt kaptenen, som gjorde det der anbudet. — Den andre lotsen, Olof Johansson, jakade äfvenledes till detta svar. Rättens ordförande, borgmästaren Ekman, yttrade härvid några allvarliga ord till de begge lotsarne om att de borde hålla sig till sanningen och att sde såsom tjenstemän borde bedrifva ,rent spel i saken, samt ej tala så ytterst tvetydigt som nu vore fallet. Lotsarne sade nu åter, att det var I allt grosshandl. Lundström som gjorde det, men på dennes protester härpå och frågor om det ej var kapt. S., blef slutligen deras sista utsago, och hvilken äfven togs till protokollet, att det ,,verkligen var kapt. 5. som gjorde framställningen. kKkärandens ombud framställde härefter begäran satt, ehuru denna fråga visserligen låge utom sjelfva saken, lotsarne om densamma likväl skulle höras i på ed, emedan han fann betydlig stridighet emellan deras nu afgifna berättelse och den de förut safgifvit å lotskontoret, i närvaro af lotschesen, baron Lehusen. Denna begäran, hvaremot kapsten Blix ej hade något att invända, förklarade rätten, efter en stunds öfverläggning, ej kunna bi; fallas, på grund att lotsarne voro stämda som parter i målet, ehuru de öfverlåtit sin rätt. Kapt. Blix anhöll slutligen om ytterligare åtta I dagars uppskof för företeende af ytterligare bevis i saken och för slutligt svaromål, hvilket uppskof såter bestreds af kärandeombudet, men fann rätten jej skäl vägra det, utan förekommer målet ånyo den 4 nästkommande Juli, då likväl kapt. Blix skall medhafva all den bevisning, hvaraf han vill begagna sig, vid äfventyr att målet ändock företages till pröfning. Gunnarsolkn mot Lampe. Sedan utslaget nusmera blifvit justeradt meddelas detsamma hä i nedan, såsom upplysande på hvilka grunder hnusrätten sallt domen i detta till en del märkliga mål: .Fabrikören August Lampe, som genom eget erkännande ech afhörde vittnens berättelser är öfvertygad att hafva dels den 22 sistlidne Mars inställt sig uti den i handlanden Sjöstedts hus vid nya salutorget befintliga bod, hvarest hufvudkäranden Gunnarsohn förestått handelsrörelsen, och oansedt dennes bestridande, låtit derifrån afföra 6 lådor snus samt stänga luckor och tillgången till boden, till hvilken han medtagit nycklarne och derifrån afvisat G., och dels päloljde dag, sedan denne, efter att förgätves hafva återfordrat nycklarne till lägenheten, låtit tillkalla en smed, genom hvars medverkan G. fått tillträde till koden, ånyo infunnit sig der, åtföljd af poliskommissarien Wittboldt och andra biträden, samt då åter tillstängt lägenheten, hvilken Gunnarsohn sålunda tvingats att för andra gången lemna, har väl såsom skäl för dessa tillgöranden föreburit, att, sedan ett emellan firman Lampe Co., hvaruti sabrikören I. är ensam delegare, och hufvudkäranden Gunnarsohn den 1 Oktober 1866 upprättadt kontrakt, enligt hvilket denne sistnämnde under vissa vilkor skulle för egen risk och räkning under firma ,,Frans Gunnarsohn idka försäljning at dels tobaksvaror, hvarmed firman borde fournera boden, och dels andra varor, hvilka G. egde kontant inköpa, men hvartill firman skulle förskjuta medel, blifvit genom godvillig öfverenskommelse i sistlidne Januari månad upphäfdt, Gunnarsohn icke vidare idkat rörelsen för firmans och Gunnarsohns gemensamma, utan för firmans enskilda räkning, emot åtnjutande af viss årlig lön, hvilket förhållande han äfven sökt med vittnen styrka; hvarförutan han anmärkt att alla i boden befintliga varor voro Lampes tillhörighet; men då det åberopade kontraktet tydligen innefattar, huru förfaras borde, derest, vid afslutning eller utredning af affären, stridiga åsigter emellan kontrahenterna skulle uppstå, neml att dessa stridigheter komme att af gode män afgöras, samt icke den ringaste bevisning förekommit derom, att G. frånträdt hvad sålunda blifvit stadgadt eller afsagt sig anspråk emot firman på tillgodonjutande af de förmåner, som han sig betingat, hvad beträffar den tid, eller intill sistl. års slut, under hvilken rörelsen bedrifvits för Lampes och Gunnarsohns gemensamma räkning, så att, äfven om aftal skett derom att kentraktet från och med innevarande års början skolat upphöra att vara gällande, deraf dock ingalunda får dragas den slutsats, att G. genom ett sådant sednare aftal gjort sig förlustig rättighet att, på sätt kontraktet stadgar, tillgodomjuta det öfverskott, som, vid affärens upphörande, möjligen kunde uppstå utöfver L. Ciis fordran, lika litet, som detta sednare aftal upphäft 6:s skyldighet att för rörelsens bedrifvande under den förflutna tiden redovisa. I följd bäraf och då föregifvandet, att alla de i boden befintliga varor utgjorde Lampes egendem, desto mindre förtjenade afseende, som, enligt hvad upplyst blifvit, G., för rörelsens bedrifvande för n part rnas gemensamma räkning, inköpt åtskilliga saf dessa varor, hvilka alltså ingalunda kunna be— — — — L— ä -— ——— — —— — I 1