Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1867, sida 2

är minsann icke godt att svara på. — Mina föräldrar kände jag aldrig; jag i född i Spanien, har sedan vistats i all. verldens delar och slutligen har jag ham nat i Marocco. Ni kan kalla mig fö Calero, sir, jag är mest känd under dett: namn. — I hvad förhållande står ni till denna qvinna? — frågade sir William. — Hon är min dotter — svarade sjöröfvaren, i det han med ett slags dyrkan tryckte henne mot sitt bröst. De anklagade afträdde, sedan de alla erkänt sig vara sjöröfvare. Domrarne ingingo i chefens kajuta för att öfverlägga. Efter få minuter utkommo de igen och förklarade de anklagade dömda till döden för sjöröfveri ech mord. Sedan domen blifvit uppläst för de anklagade, bad sjöröfvarekaptenen att få yttra några ord, hvilket medgafs. — Sir, sade han till sir William — eder dom förvånar mig icke och jag har i många år vetat, att detta förr eller sednare skulle blifva slutet — men sir — ni yckes vara en man af heder och ni måste ofva mig, vid edert ord, att taga vård om denna flicka, som ej eger någon beskyddare i verlden, sedan jag är borta; bevilja en lifdömd denna bön och måtte lt godt belöna eder dertör. Sir, svarade sir William rörd — det är tt svårt uppdrag ni gifver en gammal ingkarl, men jag lofvar eder, att hon skall udrig lida nöd, så länge jag lefver, och wad heder och pligt fordrar, skall jag öra för detta barn. Innan någon kunde hindra det, hade orsaren sprungit fram och fattat sir Wil