Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1867, sida 2

olika håll, emellan min pligt och mit hjerta. Jag har resonerat med mig sjel vid dessa tillfällen och framställt allt hva filosofien kan säga för eller emot denna den ena menniskans, som ni kallar det tillvällade rättighet att beröfva den andr: lifvet, och — jag har funnit, att det gif ves fall, då den måste finnas till, på de att samhällsordning och säkerhet må kunn: bestå. Emellertid vill jag göra er en fråg: och ert svar skall på min heder blifvs mitt. — Ni har hört mina instruktioner — ni har varit närvarande vid händelsen — sätt er i mitt ställe — huru skulle n göra? — Som ni, sir — svarade främlingen, i det han följde fregattkaptenen in i gunrummet. Då de inträdde, voro de flesta af sjöröfrarne och deras chef der; den sednare var en man af omkring fyratio år och ehuru hans ansigte misspryddes af tvenne stora ärr, kunde man dock kalla det för manligt skönt. Hans resliga gestalt var iklädd en fantastisk, hälften morisk, hälfter österländsk drägt, och, ehuru han tycktes matt af blodförlusten, var dock hans hållning stolt och imponerande; vid hans sida stod den sköna qvinnan, lindande sin arm omkring hans lif. Sedan fregattkaptenen satt sig, började förhöret, och, vändande sig till korsaren frågade han: — Hvem är ni? — En sjöröfvare — svarade den tillfrågade, på tydlig engelska. — Af hvad nation är ni och hvad är edert namn? — Caramba! — svarade röfvaren. — Det