Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1867, sida 1

algkrogarne, jemväl lösnummer försäljas å 8 öre Kn A ——— båtar, hvilka de hyrt för turen. De fleste taga dock vägen öfver Christiania, hvars förtjusande omgifningar under sommaren nog äro värda en resa till detta barbariska land. Efter ett kort uppehåll i hufvudstaden, flacka de landet igenom från Lindesnees till Nordkap, i det de åka en och en i karrioler. Jag mötte förlidet år i Valders 14 karrioler i rad, bland hvilka de 6 innehöllo hvar sin engelska dam, som sjelf skötte tömmarne. I Bergens stift, Thelemarken, Romsdalen, Österdalen och Finmarken uppehälla de sig gerna någon längre tid, för att fiska i fjellvattnen och jaga på högfjellen. De underkasta sig dervid med största tålamod allehanda försakelser och besvärligheter, och sjellboarnes primitiva seder och bruk intressera dem mycket. Jag såg i Romsdalen tvenne unga lorder sitta med benen uppe i spiseln och sköta om en panna, i hvilken stoktes fläsk åt dem, medan husmodern hade gått ut, för att hemta mjölk. Finmarken besöka de dels för att se midnattssolen i dess underbara prakt, dels för att fiska lax i elfvarne, hvilka innehålla en sådan mängd fisk, att de fremmande bruka säga, att ,elfvarne i Finmarken äro stensatta med lax. Stora partier af dessa elfvar förpakta engelsmännen mot höga priser, vanligtvis på 5 eller 10 år, och på flera ställen ha de köpt egendomar, belägna vid laxelfvar, hvarigenom de förvärfva sig andel i fiskerättigheten. På de sednare åren, sedan den artificiella fiskodlingen vunnit stor utbredning i vårt land, bekostå invånarne en fiskeriuppsigt, som skall hålla ett vaksamt öga på olofligt fiske, och på många ställen deltaga engelsmännen frivilligt i utgifterna härför. Många af dem tala rätt bra norska samt känna den norska och danska litteraturen; detta förskrifver sig dock nog egentligen från prinsessan Alexandras ankomst till England, då den danska litteraturen började bli populär derstädes. — Engelsmännens kostliga uppträdande, deras lust att inläta sig med fjellbonden, för att lära känna urfolkets plägseder, samt deras frikostighet i penningesaker (efter norsk måttstock) har gjort dem välkomna i sjellbygderna, och en mängd historier cirkulera om deras personer och deras bedrifter på högfjellen. Dessa underliga personligheter se vi för närvarande i mängd på våra gator, och hvarje från England anländande ångare medför nya individer. Men hvad som från S:t Hanstiden och ett stycke in i Juli månad isynnerhet sätter lif i staden, är den vigtiga trälastterminen, som hitför skaror af landtfolk. Det är skogsegarne från Glommenstrakten och från nejderna kring Mjösen, hvilka infinna sig här, medförande sina hustrur och döttrar. Många äro klädda i sina nationaldrägter, och medan , Faer sjöl (far sjelf) vandrar omkring från kontor tillj kontor hos sina kunder, för att ackordera om det qvantum trälast, som skall levereras under loppet af nästa vinter, ser man de öfriga i klungor stå utanför hotellerna och småprata eller långsamt vandra genom gatorna. Det är rikt I folk, som ej spar på pengarne, medan de läro i staden. Trälasthandeln drifves alltid med förskott för ett år, och man hör ofta talas om, att enstaka trälastbönder motItaga förskotter på 10-, 20ända till 30,000 Spd. Bankerna hafva således på sdenna tid de största utbetalningar på hela låret, och grossörerna rusta sig långt i förväg för S:t Hansterminen med kontanter, då bönderna äro anspråksfulla och gerna lemna sin trälast åt den, som bjuder det största förskottet. Trälasthandlarne äro stadens rikaste och mest an-Isedda grosshandlare, hvilka spela en stor roll i sällskapslifvet och ega ett betydligt inflytande i kommunens angelägenheter, hvarför de på skämt kallas , vår plank-Jadel. Hvarje eftermiddag på denna tid hafva grossörerna bjudningar på sina landställen för bönderna jemte deras hustrur soch döttrar. Det följer af sig sjelft, att omsiättningen i staden är mycket betydlig, då bönderna använda en hel del af sina emottagna kontanter till inköp både af ilyxartiklar och nödvändighetsvaror för den långa vintern, hvilka med lätthet söras till deras hem på jernvägarne och sinsjöängbåtarne. — Jag skall nästa gång tilläta mig att sluta med några anmärkningar om trälastaffärerna här i landet. Ett nytt element i nöjena under S:t Hanstiden bildade vår första, helt nyss fullbordade, monitors Skorpionen ankomst hit i Lördags eftermiddag. Den var i går hela dagen besökt af sådana menniskomassor, att den låg 5 tum djupare i vattnet än vanligt. Den är byggd vid vårt hufvudvarf Carl Johans-vern af plåt från Motala och liknar på det hela taget fullkomligt den svenska monitor, som besökte oss förlidet år. Telegrammet från Kungsberg om, att der i förra veckan på djupet af silfververket blifvit funnen en silfverklump, som väger ett skeppund, har väckt mycken belåtenhet, icke derför, att ett skeppund silfver är ett så serdeles värdefullt föremål. att det skulle åstadkomma någon