Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juni 1867, sida 1

.2 KE ERE EES BIES: goda och förmånliga egene s Hageby den 6 Juni 1867, 9329 SYSSLOMÅN. Kgl. Postverkets Diligenser afgå från och med den 1 Maj: till Helsingborg Söndagar, Tisdagar, Thorsdagar och Fr dagar kl. 9 e. m. 16465 Johan Sandvall. I den notis, som ri för kort tid seda meddelade om förre kamreraren och tid ningsutgifvaren Johan Sandvalls död, ut talade vi den förhoppning att kunna lemn några närmare underrättelser om den sed nare delen af den aflidnes lefnad, d. v.s om hans vistelse i Amerika, dit han, såson man torde erinra sig, begaf sig unde sommaren af år 1851. för att undgå följ derna af de förseelser och brottsliga hand lingar, hvartill han i fäderneslandet gjor sig saker, Ett sådant tillfälle erbjudes oss i någon mån genom några bref frå S. till anförvandter i hemlandet, hvilke blifvit benäget ställda till vårt förfogande Der möter först en lucka af nära 12 år under hvilken tid S. lemnar sina anförvandter i okunnighet om sin tillvaro. Den långa tystnaden bröts tydligen först efter det han erhållit en bättre ställning samt efter det bref från hemmet kommit honom tillhanda. Så skrifver han från Baltimore den 5 Juni 1863 bland annat följande: När jag nu, efter 10 långa år undantager (företager mig) att skrifra till mina anhöriga i Sverge, sker det under besynnerliga emständigheter. Jag har nära nog förglömt mitt modersmål och kan rlicke finna passande ord att uttrycka hvarken mina tankar eller känslor. S. redogör sedermera för anledningarna till sin långa tystnad; han trodde, på uppgifna grunder, att hans närmaste vore döde och , betänkande att jag i min belägenhet sicke kunde tillskynda dem hvarken undersstöd eller ära, beslutade jag upphöra med min brefvexling, i hopp att äfven jag efter någon tid skulle blifva ansedd för död. Jag har — fortfar han — under min vexlingsrika lefnad lärt nog att veta, det tiden skapar glömska och helar nästan alla sår. Äfven ett modersbjerta skall lugna sig öfver en död son, men aldrig öfver en lefvande, kastad ut i verlden under sådana omständigheter som mina. I brefvet skrifves derefter: 5Från år 1852 till närvarande stund har jag alltid bott i Baltimore, med undantag af år 1560, då jag bodde i Norfolk i Virginien. Ehuru jag aldrig lyckats förvärfva förmögenhet, har jag dock varit 1 goda omständigheter, om jag jemför min belägenhet med andras, mindre lyckliga. Min uppfostran — prisade vare mina gamla föräldrar! — satte mig i stånd att lefva anständigt, utan att blifva nödtyungen till härdt arbete. Min hjerna och min pånna äro mina verktyg och med deras tillhjelp är jag oafhängig hvart ödet må kasta mig. Öm det vore möjligt för mig att spara pengar, såsom andra menniskor göra, så kunde jag hafva varit någorlunda oberoende äfven här i Amerika, men det är och skall blifva, förmodar jag, omöjligt. 8. berättar nu hurusom han i September 1861 frivilligt inträdde i Unionsarmen såsom sergeant, i afsigt att verka , för dessa frihetens dyrbara grundsatser, från hvilka Jag aldrig afvikit och aldrig skall afvika. I egenskap af sergeant var han utsatt för faror och ansträngningar öfver all beskrifning, deltagande i många slag och träffningar. Den 9 Augusti 1862 deltog han i det stora slaget vid ,,Cedar-Moutain i Virginien, der det regemente han tillhörde gjorde stora förluster. Den 21 Augusti deltog han i annat slag, då Unionsarmåen förhindrade fiendens plan att öfvergå Rappahanock. , Vid denna tid voro vii träffningar nära nog hvarje dag. Den 17 September deltog han i den stora slagtningen vid Antietam i Maryland, der striden pågick i 8 timmar utan uppehåll. Öfver 100,000 man stodo på hvardera sidan; mina kläder voro genomskjutna af gevärskulor och bomber flögo omkring mig, men jag blef ej sårad. Vi vunno en fullständig seger och fienden förlorade öfver 40,000 man döde, sårade och fångår. — Här blef Sandvall, för utmärkt tapperhet, på slagtfäiltet befordtad till -1:ste löjtnant och regementsadjutant, .I denna befattiiing deltog han i slagdt vil-Fredriksburg i Virginien. Shtilket fortgick i tre dagars em förtvillad strid, under största Hjeltemod. ,,Tusende af tappra män voro lemnade döde och sårade på slagtfältet; vi voro tillbakadrifna till vår sida af floden, men fienden, som förlorat mera än vi, var oförmögen att förfölja oss. Sandvall kunde nu blifvit kapten, men föredrög att vara adjutant, der han hade samma aflöning, men med rättighet att sitta till häst, hvarenbt kaptenerna fingo gå till fots. i Han tog också kort härefter afsked, till följd af sin brutna helsa, afvaktande att någon civil befattning erhålla lön för sina mödor. Kort efter afskedstagandet emottog han rån regementets öfverste följande bref, daeradt hufvudqvarteret vid Stafford Court Iouse den 10 Maj 1863: Löjtnant Johm Sandrall, adjutant vid 3:dje regementet Maryland Volunt. M. IL Min höga uppskattning af det stora värdet utaf dra förtjenster såsom adjutant vid 3:dje Regem. Maryland Vol. drifva mig, att för Eder skriftligen ramställa mina känslor och uttrycka den höga anke jag hyser om Eder framstående administraiva förmåga och skicklighet, hvilken, i förening ned Eder karakter såsom officer och gentleman, ör anspråk på min fullkomliga högaktning och nina bästa önskningar för Eder välgång. Den allmänna sorg, som Eder afgång har förorakat både bland officerare och manskap, är dock sjelfv ket en högre och mera tillfredsställan— OR