Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1867, sida 2

gen, vaknade fremlingen ur sina drömmar, — God morgon, min herre, helsade den förstnämnde. — God morgon. . — Jag förmodar ni är den passagerare, som kaptenen i natt underrättade mig om skulle medfölja. — Ja, min herre, det är jag, svarade främlingen, och jag får tacka er för det ni godhetsfullt tillåtit mig ett dela er kajuta. Jag hoppas jag ej stört er nattro! — Visst icke, jag har sofvit som ett godt barn hela natten, svarade den resande skrattande. — Ni är lycklig ni! — mumlade främlingen. Aha! tänkte den unge mannen, han är sorgsen. Nåväl det är då min skyldighet att muntra honom. ,Ja isanning, tillade han högt — glad är jag, som fått er till ressälskap, ty om vinden ej friskar mera, få vi kanske vara flera dagar på sjön, och jag får säga er, att som jag aldrig har ledsamt när jag är ensam, har jag det så mycket mindre när jag får sällskap. Se här mitt kort min herre; jag hoppas vi skola trifvas bra tillsammans. — Jag beklagar er i sanning, min herre, svarade främlingen, som har träffat på en person hvilken icke hatar glädjen emedan . . . han ej kan påminna sig den och ... är gedan gammalt färtrogen med sorgen. — Jaså, står det till på det viset, sade den unge mannen på sitt modersmål, men tillade derefter på fransyska: Nåväl detta hindrar er ej att göra den förres bekantskap och skicka den sednare till Cayenne, om ni behagar. — Ni är en besynnerlig menniska och