Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1867, sida 2

— Sofver ni, min herre? frågade han. — Nej, min vän, hvarmed kan jag vara er till tjenst? svarade den resande. — Till tjenst, det var just rätta ordet, sade Mathieu, — ja min herre, förhållandet är nemligen det attjag har helt oväntadi fått en passagerare på halsen och imnade just fråga er om ni godhetsfullt skulle tillåta att han finge vistas i kajutan. — Mycket gerna, — hvad är det för en person? — Det är en — en — jag förmodar han är militär, stammade Mathieu. — Skönt, låt honom komma ner. Skepparen försvann, hans passagerare röjde af soffan, tog en kudde från sängen och kastade den derpå; han gick nu till sängs och — sommade innan han sett sin nye reskamrat. Då han åter vaknade såg han tydligen att någon tillbringat natten på soffan; han klädde sig skyndsamt och uppsteg på däck. Ehuru det var i början af Februari månad, var dock luften mild och nästan ljum, en lätt briskrusade hafvets yta och akter ut sjönko i blånande fjerran de skugglika konturerne af Cap de IAigle. Den sistkomne passageraren satt på packbrädet och tycktes, ehuru hans ögon voro fästade på den uppgående solen, mera skåda inåt,. än på den för hans blickar liggande herrliga taflan. Främlingen var omkring 40 år med ett regelbundet nästan fint ansigte omgifvet af ett stort svart skägg, stora ögon och en hög panna, tillkännagifvande förstånd och känsla; han var väl växt och bar en mörk drägt efter sednaste modet. Vid det utrop af beundran, som undföll den svenske passageraren vid åsynen af den sköna soluppgån