Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1867, sida 2

i återse er nästa vår; jag påräknar utan skrupler herr och fru Holms gästfrihet, ty jag tror att det skall glädja dem, att bereda mig tillfälle att få en andel af hvad de sjelfva skatta så högt. Julie skakade härvid smälcende på hufvudet och svarade: — Så bör ni inte tala, bäste doktor, ty ni gör mig förlägen! Men om ni, likasom jag, finner att detta samtal har varit välgörande och upplifvande, så låt oss träffas nästa år och framdeles hvarje vår, om Gud vill. Med en trofast handtryckning åtskiljdes de, och båda kände att de denna gång skiljdes som vänner. Dermed var Julie fullkomligt tillfreds, allt hvad hon hade sagt, hvart ord hon hade yttrat var öfverensstämmande med sanningen; den frid hon hade prisat låg i hennes sinne, de milda känslor, hon hade yppat, bodde i hennes hjerta, och en lefvande, kristlig tro genomträngde hela hennes väsen. Derför hvilade välsignelse öfver hennes företag, frid och förtröstan i hennes hopp om evigheten, och då hon efter denna resa hade återkommit till sitt hem, yttrade hon med djup tacksamhet samma ord, som Fredrika Bremer låter Elise säga i hemmet: ,Gud ske lof för hemmet här och hemmet der! De tankar och känslor, som ledsagade Harder till hans hem, voro ej fullt så tillfredsställande. Det intryck, som det långa samtalet med Julie hade efterlemnat, var i första ögonblicket öfvervägande välgörande; hennes milda, värdiga väsen ingaf honom tillit, frigjorde honom från den missbelåtenhet han hade kännt med sig sjelf, och sitt tidigare förhållande till