Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1867, sida 2

förhällande nu hade uppstått dem emellan; men just nu, sedan han återfunni henne sådan, kunde han mer än någonsin hafva önskat ega henne och dela lifvet med henne. Ungdomen och dess fägring voro visserligen borta, men åren hade ej vanställt hennes yttre, utan deremot i rikt mått förädlat hennes inre. Detta lugna isen, dessa uppriktiga meddelanden, detta vänliga uppförande, fritt från all tillgjordhet och förställning, voro fullkomligt öfverensstämmande med hans begrepp om en pröfvad och tänkande qvinna. Då han dröjde vid föreställningen om den tröst och välsignelse, som måste följa i hennes spår, kunde han ej annat än med smärta och vemod tänka, att endast han sjelf var skulden till att en sådan Guds gåfva aldrig skulle upplitva hans hus och lefnad. Han ville emellertid icke alltjemt bibehålla dessa nedslående tankar, och han var en man, som i detta hänseende kunde hvad han ville; hans verksamhet bidrog äfven att mildra dem; men han kunde ej fullkomligt utesluta de betraktelser, som hans erfarenhet ingaf honom, och ofta kom han till det resultat, att hans lif i grunden endast var en spegelbild af så många andra mäns. — I ungdomen, tänkte han för sig sjelf — sträfva vi att samla kunskaper, använda dem i en eller annan riktning, för att derigenom bryta oss en bana; vi söka att uppnå en lefnadsställning, som kan tillfredsställa våra anlag och vår ärelystnad, och hvarigenom vi tillika kunna njuta en angenäm och sorgfri tillvaro. Till allt detta ledas vi närmast af omsorgen om vår egen, dyrbara person; — men under