Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1867, sida 2

dan hon ännu kunde erinra sig den unga doktorn frän II., och dels emedan Julie under de sednaste dågarne hade talat om honom. Harder besvarade med sin vanliga artighet dessa yttranden och försäkrade, att äfven han kunde påminna sig henne som en liten flicka, ehuru han naturligtvis ej kunde känna igen barnets drag hos den uppväxta damen. — Nej, det vore omöjligt, sade fru Holm; — vid den åldeim förändras man ju så mycket. Med fröken Linde är det deremot obegripligt, huru litet hon förändrat sig. — Och nu följde loftal och beundran öfver Julies inre och yttre i så vältaliga uttryck, att det välbehag, hvarmed Harder i början afhörde det, småningom öfvergick till misstro och en omedveten fruktan. Var detta loftal endast ett tillgifvet hjertas utgjutelser, eller dolde det en bestämd afsigt? Julie hade ju under de sista dagarne talat om honom; hade fru Holm dervid möjligtvis fallit på den tanken att de båda gamla bekanta från II. ännu kunde blifva ett par, och att hon skulle medverka dertill? Och Julie, stod hon alldeles utom denna plan? Att hon ej infann sig, då besöket dock gällde henne, föreföll honom underligt; var det möjligt att hon ville bereda fru Holm tillfälle att framhålla hennes dygder? Han blygdes ötver den riktning hans gissningar hade tagit, men att frigöra sig från det väckta misstroendet förmådde han icke, och det bestyrktes, då fru Holm i detsamma tillade: — Min man och jag måste tyvärr visa ss mycket ohöfliga mot vår ärade gäst; nen vi anhålla på förhand om er förlå