han hade redan under en följd af år erfarit den, och den omgaf honom äfven nu. Han såg sig omkring, och oaktadt lampans sken och den eleganta, beqväma möbleringen tycktes tomheten stirra från hvarje vrå af rummet. Likasom för att rycka sig lös från dessa nedslående betraktelser, hejdade han sina steg, tog plats i en af fåtöljerna, som stodo omkring bordet, och ringde efter den sista tidningen. Den låg på sin vanliga plats på bordet, men han hade icke märkt det. Han fattade den otåligt, tände pipan, och följde med ögonen de tryckta raderna. Men tankarne följde ej med. UHvarken de schlesvigska förhållanderna, det Kröhnkeska jernbaneförslaget, eller någon annan underrättelse från inoch utlandet förmådde fängsla hans intresse; han höll tidningen i handen, men hade i detta ögonblick glömt hela den yttre verlden. Från den temmeligen säkra öfvertygelsen om Julies kärlek, kom han ovilkorligen att tänka på huru hans eget hjertas tillstånd då egentligen hade varit under deras samtidiga visstelse i H., och han kom till det resultat, att om ej störande inverkningar förefunnits, skulle hans känslor för henne ovilkorligen hafva utvecklat sig. Inbillad ståndsskillnad och dåraktig fåfänga hade mellan dem upprest en skiljemur, hvilken han så lätt kunde hafva nedbrutit, om han hade ägt moraliskt mod och en verkligen manlig karaktär. Af ömklig fruktan för verlden och för att tillfredsställa sin egenkärlek, hade han försummat tillegna sig lifvets enda, sanna lycka! Likasom för att få en motvigt till dessa pinsamma sjelfförebråelser fasthöll han den